Sjöhistoriska, 22:58

det är dags för mannen i den vita hatten och jag börjar gråta så fort jocke plockar med strängarna på den akustiska gitarren. en bänkrad i en rastlös sen april och jag gråter för min avslutade gymnasietid. för att den här låten säger mer om mig än vad något annat gör. än finns det tusentals tårar kvar och jag lämnar ett hundratal här. sedan kommer sticket och jag gråter för allt, för vänner som försvunnit och de som vuxit fast, för framtiden, för Simon, för mitt förhållande, för allt det jag vill säga men håller kvar tryckt mot gommen. för alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål. för att jag odlar min rädsla och kastar pil i min kuvös. för att älskling vi var alla en gång små och vi ska alla en gång dö. 
 
och jag gråter för att han inte längre avslutar med du och jag ska aldrig dö. kan jag inte få låtsas att det är så, bara ett par sekunder?

Trafalgar square, 18:56

det är nio månader sedan jag var här sist och det ser inte alls likadant ut. bara grått och stressade människor. en helt vanlig onsdag i London. ändå ser jag juli framför mig -
försöker uppskatta var staketet stod, var vi sov första natten. var vi träffade Jack och de fulla snubbarna som skulle ha en presentation på jobbet dagen efter men somnade på marken precis som vi. var vi väntade på armbanden. där sov vi andra natten, bråkade med spanjorer och träffade fler som oss. det kan ha varit den bästa natten i mitt liv, trots att kylan kändes igenom tidningar och regnet duggade, för jag var omringad av vänner och gemenskap och den mysigaste filten någonsin och under mitt paraplytak var det som en egen värld. där var röda mattan som under en kort men intensiv tid låg under fantastiska människors fötter. jag tittar upp där den gigantiska storbildsskärmen var men ser bara molnig himmel. fontänerna är fyllda.
det enda som är detsamma är skärmen som räknar ner till OS och som hjälpte oss att hålla koll på antalet timmar och minuter. till slut går jag upp till mcdonalds och allting här känns så hemma men så långt borta, som något jag bara drömde. kanske var de där julidagarna det bästa jag gjort i mitt futtiga liv.

gubbängen 04:52

det börjar ljusna utanför fönstret och fyllan går över i någon sorts gråzon. vi är trötta tysta och det blir liksom inte så mycket av den där efterfesten. istället kryper vi ihop i sängen, alla tre. den är en och tjugo så det är lite trångt men det går. jag somnar så, med en varm kropp på varje sida och armar och händer i en enda röra och det är bara så sjukt, att två människor man egentligen inte ens känner kan vara en sån satans trygghet. att det kan vara så enkelt och fint. att de kan fylla en med någonting och bedöva det där obestämda svåra mörka i alla fall för en natt.

lägesrapport 7/4

jag slits konstant mellan ytterligheter. vill vara själv, vill vara med andra. vill vara full, vill vara nykter. vill vara här, vill vara var som helst annars. vill vara kär, vill bara hångla. vill ha honom, vill ha vad som helst annat. vill ha frihet, vill stanna i gymnasiet för alltid.
ska det vara såhär? ska det verkligen det? allt bara sliter på mina ledband och nerver. jag vill bara att någonting, vad som helst, ska vara enkelt och självklart och rakt igenom rätt.

tjugonionde juni klockan nolltvåfyrtiosex

festival och vi tillbringade fyra av fem nätter tillsammans men fattade aldrig varför folk sa att vi såg ut som campingens käraste ynglingar. när jag ser den här bilden tänker jag: hur kunde det ta oss åttioåtta dagar till att styra upp saker och ting?

ska skriva bättre saker snart. så länge finns jag på twitter: @leksaksbomb.

Baba sonic, 02:17

Jag vet ingenting om honom, förutom att han har blont rufsigt hår och att han heter något på E och att han lutar sig tvärs över sin kompis mot mig. Han ser mig lite för länge i ögonen och säger jag skulle verkligen kunna hångla med dig just nu utan att för en sekund vika undan blicken. Blodet rusar i kinderna när han försiktigt fuktar läpparna och bara väntar på att jag också lutar mig fram. Men jag säger bara tack du är hemskt söt jag är väldigt smickrad nu ska jag hitta min kompis och vinglar därifrån. Sedan ställer jag mig i ett hörn och skickar ett felstavat sms till min fina pojkvän som ligger hemma och sover och tänker att jag hemskt gärna vill hångla men aldrig med någon annan än honom.

varför du är min favoritmänniska

"skjut mig snälla?"
"fast vem ska jag då snacka konst med? eller filosofera om livet med? ack, du får nog leva är jag rädd."

skolmatsalen, 12:50

"jag säger inte att det är något fel på din personlighet, du är en underbar människa, och jag älskar dig klara, som din vän."
att sitta i matsalen i timmar och prata om inget (fast mest allt) och veta att det finns ingenting, i n g e n t i n g som jag kan säga för att skrämma bort dig nu. att ta dig i handen inte för att jag vill något utan för att mänsklig kontakt är fint och jag vet att det gör dig lycklig. att skratta tills läpparna spricker och veta att du är på min sida.
åh min finaste fina vän, vad skulle jag inte göra för dig.

/for you i'd bleed myself dry/


vemod #5

går på promenad och det är så klart i luften, solen värmer när man blundar mot den och så länge ögonen är slutna kan man tro att det är vår, att en sommar full av möjligheter och ljus närmar sig. men när man ser sig omkring så blir löven gula på trädarmarna och ibland smyger sig en riktigt kylig vind på och visst kryper mörkret närmare.

vemod #4

tvärs över vägen står det en gammal man med rullator och granskar en motorcykel. han lutar sig fram, tar sig hela varvet runt den, stirrar fascinerat på varenda detalj och ser sig regelbundet omkring som om han letade efter något. länge, länge står han där, vi hinner få vår mat och nästan äta upp utan att han fortsätter längs vägen.
"han hoppas säkert att om han står där tillräckligt länge och ser tillräckligt intresserad ut så kommer ägaren att undra vad han håller på med och komma fram. han vill säkert bara ha någon att prata med."

vemod #3

när man tycker så mycket om någon att man får ont i hela kroppen och nästan vill gråta bara man tänker på det just för att det känns så mycket.

pendel till älvsjö 18:05

det är någonting med dig; jag inser det mer och mer. någonting förbi kläder och musiksmak och skämten vi har. jag vet inte riktigt vad men det spelar ingen större roll, för just nu åker vi baklänges båda två och jag kan nog inte riktigt sluta le och varje gång jag ser dig le tillbaka så hisnar det i magen, verkligen hisnar, och det enda som gnager i mig är att jag vet hur jag kommer förstöra det.

från en kyrka

jag har aldrig varit på en begravning förut. så fruktansvärt orättvist att du skulle behöva bli den första.
det har aldrig känts lika verkligt eller lika overkligt som när jag la rosorna på din kista och rörde vid träet med mina fingrar och visste att du låg någonstans där under, fast ändå inte riktigt du, och jag stoppade med ett brev tillsammans med blommorna, lova att du läser det för det är viktigt, och jag gör mitt bästa för att ta hand om dem som du älskade mest, och jag hoppas att du är lycklig.

trångsund, 06:39

vi står ovanför min uppfart och det är dags att säga godnatt. en sista kyss och sedan släpper han mig och vi tar några steg ifrån varandra och han ler, herregud, det där leendet, och då suger det till i bröstkorget. det känns som sorg och det var så länge sedan jag kände något och bara det får mig att vilja gråta. jag tänker på:
att jag bara känt i honom i sju timmar men de där ögonen, finaste spräckliga, och det där leendet, det där jävla leendet. att han ska följa mig hem men vi går förbi ett hus där jag vet att de är bortresta så vi hoppar över staketet och ligger i gräset tills man inte ens kan kalla det natt längre och han "jag vill lära känna dig" och jag kan inte avgöra om det är en billig replik eller om det är sanning men det gör inte så mycket. hur han ibland stannar upp med sin hand på min kind och bara tittar på mig och säger saker som "herregud". att han frågar om mitt nummer och jag ger honom det och det är inget vänta-tre-dagar-spela-svår utan ungefär tio minuter senare får jag ett hjärta i inkorgen. bräckligt/skört/vackertvackertvackert

trångsund, 16:22

jag hör hans röst från scenen. och det spelar ingen roll;
hur många som säger att han är skitful, att han ser ut som en pundare, att han har blivit fet, att han ändå inte är min typ, att han inte är tillräckligt bra, att han inte är något att ha.
det är någonting med honom som fortfarande får mig att krypa ihop i gräset och stirra på honom, röka och titta bort ibland för att inte känna något, vilja gråta när han ignorerar mig igen.
jag är trött på allt som inte är på mina villkor. this ends now.

café string, 19:02

"ursäkta, men vi stänger nu"
fyra timmar vid samma bord, kaffet slut för länge sedan, har sett för långt in i för bruna ögon.

"ska vi gå eller?"
"nej, vi stannar"
"men de sa ju till oss och alla andra går och kolla, de börjar ställa upp stolarna på borden"
"men de där stannar kvar"
"de har inte ätit upp än. vill du bli utslängd eller?"
"ja! kan vi inte bli det? det vore askul"
"hon som jobbar här gav oss värsta evil eye", säger jag och tar upp min väska.
"vi stannar, vi ska vara de sista som går"
"men titta, de har ätit klart nu, de ska också gå"

ser glimten i de där ögonen, nästan helt svarta, innan han sträcker sig över bordet. mjuka mjuka mjuka läppar.
"tror du att du får mig att stanna såhär eller?"
"det funkar ju", svarar han och ler.
blodet rusar för mycket så jag kan inte vara riktigt säker men jag tror att han säger med låg röst att:
"det där var höjdpunkten på dagen"

Södertälje, 23:47

I change shapes just to hide in this place/But I'm still, I'm still an animal
och tänker att
jävlar vad vacker han är i stroboskopljus

haninge, 20:23

det här är vad jag vill säga:
du, jag måste bara säga det, att jag har blivit så mycket sämre sedan det tog slut. jag var mitt bästa jag när jag var med dig, då hade jag liksom en anledning att anstränga mig. och jag vill vara den du fick mig att känna mig som igen. det spelar ingen roll att vi inte gillar samma musik eller samma filmer eller att du egentligen inte alls är min stil eller att vi kanske är för olika, du och jag. jag tror att du är den enda som någonsin förstått mig och jag hatar mig själv för att jag gjorde det så svårt för dig och jag tror fortfarande på det där, du vet, om att ifall det inte funkar med dig så lär det inte funka med någon. om jag kunde så skulle jag spola tillbaka tiden och jag skulle ha valt dig igen. och igen och igen och igen.

men det här är vad jag säger:
hej


vemod #2

går hem efter skolan och lyssnar på prins eugen som fridfullt sjunger om tio år kan du se tillbaks på allt vi sagt och gjort och ta tillbaks varje ord om kärlek alla tankar om hat. tänker på tonårsdrama och på grundskolenostalgi och på mig själv i gaskammaren på auswitch om en månad och på döda mammor och på allt annat som inte borde få finnas. samtidigt skiner ändå solen och jag hör gruset mot mina kängor och framför mig stannar ett rådjur och vi ser på varandra en sekund innan det fortsätter sin ständiga flykt och jag kan inte låta bli att le. det är som att något drar upp mig mot molnen och nålar fast mig vid asfalten på samma gång.

Tidigare inlägg
RSS 2.0