klara

krossade förväntningar såklart.
öppet visad sorg. när folk förenas. krossade hjärtan. död.
att tänka på slutet. av skolan, av något fint, av livet.

orka tänka på hemska saker nu. det är jul, för fan. har inte feeling för det här.

dubbelmoral, hycklerier, orättvisor och själviskhet. blir också en riktig rage guy när jag tappar bort något. vilket händer typ alltid.

förutom allmänna idiotier och tillfällen då jag kunnat vara en bättre version av mig själv:
när jag lät mig dras in i något jag aldrig var riktigt med på och jag sårade någon jag egentligen tyckte om för att jag var för rädd för att hantera situationen.
det var höstlov och jag mådde så dåligt och hade för dåligt samvete för att prata om det med någon och jag letade upp alla taggbuskar jag kunde hitta för att det var där jag hörde hemma.
aldrig har jag skämts mer över vem jag är, hatat mig själv mer eller varit fegare.

jag borde avslutat det tidigare. eller helt enkelt inte gett mig in i något jag inte kunde stå för.
i vilket fall: en läxa lärd för livet.

en lägenhet. i en stad, eller strax utanför.
stockholm, malmö, lund, göteborg, uppsala, vad som helst som inte är trångsund.

kanske en tvåa. som man delar med någon man tycker om.
på gränsen till för trångt.
en liten balkong, smutsiga köksfönster med nån grön klätterväxt, vita väggar och ljust trägolv.
omaka möbler och hyllor fulla med böcker och skivor.
en säng, ett skrivbord, en soffa, kanske en dator. eller bara papper och penna.

mer än så kan jag inte kräva.

var inte så minnesvärd. jag var 13, det var sommarlov, han var min första pojkvän. vi hade tillbringat dagen ute i solen och han hade tagit min hand. sedan låg vi och tittade på någon dålig film med våra kompisar hånglandes i soffan bredvid.
så kysste han mig.

jag träffar honom ibland. vi brukar prata strunt mest.

en svårare fråga är min bästa kyss.
kanske med dansaren, för han hade de mjukaste läppar jag någonsin känt.
kanske någon av mina hyperromantiska i somras.
kanske när jag kom hem från konfalägret och hade saknat pojken i bitar.
eller han med skogsögonen som höll mig vaken en natt och när någon frågade vad har ni gjort då och någon annan svarade ser du inte hur röd hon är om läpparna? kunde jag bara le.

jag är inte beroende av nikotin eller alkohol eller knark men det här är väl min stora last.

ibland undrar jag vad jag håller på med. vad han håller på med.
vad fan vi håller på med.

och jag vet att jag inte borde men jag kan inte låta bli att tänka tänk om.
tänk om det inte var 436,1 km väg som skiljde oss åt. om våra förutsättningar hade varit annorlunda.

då hade han kanske legat mellan mina lakan. i detta nu.
och klagat klara, förfan, stäng ner facebook och kom hit istället.


men jag får inte tänka tänk om. för det finns inga tänk om.

min lillasyster och jag. vi kommer bra överens. tydligen ska vi vara himla lika. hon är snart 15 och i mina ögon är hon fortfarande ett barn men jag vet ju vad jag gjorde när jag var snart 15.
varje kväll hör jag henne klinka på sin gitarr och sjunga innan hon går och lägger sig. precis som jag ser henne växa hela tiden hör jag hur hon utvecklas. hela tiden. jag är så himla stolt. hon kommer verkligen att kunna göra fantastiska saker.

min lillebror är så jävla smart. en aning udda, kanske. men jävligt smart.
som när de skulle säga vad de önskade sig mest av allt och han inte drar till med ett ps3, eller lego, eller ens ett gosedjur. istället: världsherravälde.
ibland är jag rädd att jag inte finns tillräckligt mycket för honom.

jag ser på min syster att hon känner sig ensammast i världen ibland och jag ser på min bror att han oroar sig över vem han är ibland och jag vill säga till dem att jag vet hur det känns, jag har också varit där, och det går över.
men då måste få växa på egen hand.

pappa har alltid varit den roliga. den som knasar. sen kan han vara skitläskig också.
när han är arg. då är det inte så kul längre.
han kan allt. om det är något jag inte vet så frågar jag alltid pappa.

mamma är mer den typiska föräldern. den man kan vända sig till om man har problem.
förhoppningsvis utan att få för allvarliga reaktioner.
men jag har börjat se igenom henne. se henne mer som en människa istället för bara min mamma.

mina föräldrar pratar skånska och blev tillsammans första gången när de var 14-15.
på många sätt er de varandras motsatser. när mamma knasar är pappa lugn. när pappa är arg är mamma snäll. när mamma är allvarlig är pappa oseriös.
men det verkar funka för dem i alla fall.

jag älskar mina föräldrar. det är klart jag gör. de gav mig livet och en bra uppväxt.
ibland kan jag tycka att det är synd att jag inte är närmre dem. att vi inte är så förtroliga. att jag inte kan berätta hemligheter för dem.

insekter och små utrymmen och clowner och knivar och att misslyckas och spöken och att aldrig hitta rätt och höjder och att sitta med ryggen mot dörren och skräckfilmer och seriemördare.

och tiden. mest av allt tiden. att den aldrig blir min. att den alltid vinner till slut.

07:00 ringer min klocka. jag funderar på om jag ska skita i allt. det gör jag inte.
jag går upp, klär på mig, äter frukost, packar väskan och lämnar huset sist av alla.
vandrar till skolan med hörlurar och hoppas att ingen ska komma så att jag måste vara social.

lektion, lektion - lunch - lektion, lektion.
försöker gå i de rätta korridorerna för att träffa de rätta människorna så att det blir lite kul. äter fil.
går hem, förhoppningsvis ensam igen.

äter nånting, öppnar skolböckerna, sätter på datorn. slösar mitt liv på facebook. städar lite halvdant. försöker hitta lite godis. sätter på en bra skiva.
runt 22-23 börjar jag plugga.

släcker lampan efter 01 någon gång.


tur för mig att alla dagar inte är vanliga, då hade mitt liv verkligen varit tråkigt.

i mitt rum har jag min säng och en soffa och ett skrivbord där min dator oftast står och en hylla full med böcker och annat strunt där jag dumpar massor med grejer.
det är alltid fullt med småprylar överallt. jag förstår inte var de kommer från - varje gång jag städar plockar jag bort lite fler.

folk brukar säga att mitt rum är ett typiskt tonårsrum och att det ser ut som peytons rum i one tree hill.
på en stor del av väggytan, snetaket och ovanför sängen och skrivbordet sitter affischer, konfetti, tidningsurklipp, bilder, citat, teckningar, konsertbiljetter. i takkupan har jag tapetserat med tidningsbilder. hela tiden är jag omringad av sånt jag tycker om och sånt som betyder.

och oftast älskar jag det.

jag är skytt men jag tror inte på stjärntecken och horoskop och sånt.

stjärnorna gör oss inte till dem vi är om vi inte låter dem och ingen kan se in i framtiden. punkt.

Jag har varit kär två gånger. Och har väl inbillat mig att jag varit det fler gånger än så.

Det är något jag tänker på varje sekund av min existens.
Det är någon som andas i samma takt.
Det är två människor som smälter samman.
Det är när någons fingrar både bränner och kittlar över huden och det känns som om de borde lämna synliga spår.
Det handlar väl i grunden om kemi och evolution, typ vi luktar oss till någon som kommer kunna föra arvet vidare och så frigörs några signalsubstanser osv osv osv.

Men egentligen är det något som trycker i hjärtat som inte går att sätta etiketter på. En dag slår den rot och sen bara finns den där och den kommer aldrig försvinna, bara omvandlas.
Jag vet att kärlek1.0 blev till sorg som sved i alldeles för många dagar för att slutligen landa i nostalgi och fina minner och erfarenheter. Kärlek2.0 har hitills bara blivit till hat och hat och mer hat.

Och allas dröm är att finna den. Tror jag.