klara

senaste tiden har jag hängt mycket på tumblr, för oinvigda en väldigt fantastisk bloggsida med mycket skins, harry potter, fina pojkar som röker, fräknar, nyckelbenen och allt möjligt annat som man tycker är fint. den mest träffande beskrivningen jag hört: om en vanlig blogg är som en dagbok så är tumblr en scrapbook. så där finns allt möjligt som jag tycker är fint och bra och ibland gör jag lite gifs och så för det är kul.

på konsert, långa grabbar överallt, fulla eller fulla av extas. benen viker sig, pressas in i en svettig rygg, det flimrar svart framför ögonen några sekunder. men det finns något i mig som fortsätter. som envisas med att stå kvar. som blir indraget i en mosh, utputtat på andra sidan, men kutar igenom och plöjer sig fram till samma plats igen. som tänker: jag ger inte upp, jag stannar här tills de måste bära ut mig. jag tror att det bor en envishet i mig, något som inte nöjer sig med att ramla ihop. en tröst ibland, när ingenting känns värt det. det finns något i mig som kommer kuta igenom och plöja sig tillbaks till samma plats igen.

jag ska inte gå så långt som att säga att jag alltid kommer att tänka på dig i april men det fanns ett ögonblick, när vi stod på perrongen de sista skälvande sekunderna och du sa: ja men då säger vi väl så och log och jag log också, för det var ganska bitterljuvt, och du gav mig en kram och tittade in i mina ögon och sa hejdå, och jag svarade inte för jag hade nog bara sagt: ge mig en kyss innan du går en kyss att bygga en dröm på

ibland undrar jag om jag har känt allt som jag kommer att få känna. inget inget inget bränns längre, hur mycket jag än vill att det ska göra det. inte ens när jag står på garagetaket med regnet trummande runt mig och röker känner jag någonting. bara tomt. han försvinner, men jag känner inget. bara huvudvärken och en konstant trötthet.

jag hör hans röst från scenen. och det spelar ingen roll;

känns som om det var länge sedan jag faktiskt kände någonting. förutom ångest för skolan så är livet bedövad, grått, på låtsas.

en vecka sedan sist; bryr mig inte

och ändå; den där magkänslan som säger att något är fel. det blir bara värre för varje minut eller jag blir värre för varje minut. känner igen känslan så väl.
känns som sista sucken.

han sover, det märker jag på andetagen. jag har honom emot min rygg, omsluts av honom, och det känns tryggt, inte som hemma men tryggt ändå. någonstans mellan sömn/verklighet känner jag hur hans hand förflyttar sig, inte tar på mig utan bara rör vid mig. vilar på magen, rör sig upp längs sidan för att till slut formas runt höften. och han drar mig närmare.

det var länge sedan jag hatade mig själv så lite som i. den. sekunden.




ändå; tro inte att jag tänker smsa dig först.

När jag vaknar är det alldeles för tidigt på morgonen och han sover fortfarande som ett barn bredvid mig. Han har vridit på sig i sömnen så när jag vänder på huvudet ser jag bara hans nakna rygg. Jag makar mig närmare, placerar mitt ansikte i gropen mellan hans skulderblad. Andas i takt. Andas in honom. Jag räknar långsamt hans ryggkotor, följer den tydligt avtecknade raden med pekfingret. Mina läppar mot hans hals och jag flyttar fingrarna till hans axel, följer det skarpa nyckelbenet. Utan att slå upp ögonen släpper han ur sig världens lättaste suck och jag känner hans varma fingrar greppa efter min hand.
Och just då. I det ögonblicket. Då är det något som fladdrar som in i helvete någonstans längst in. Det skickar signaler till min hjärna som jag inte kan översätta. Jag bara blundar och drar honom djupare ner i lungorna.

Men sedan blir det förmiddag och vi vaknar på riktigt och drar upp persienner och jag blir plötsligt rädd igen. Rädd för att förlora, rädd för att förstöra, rädd för att försvinna som för många gånger förut. Så jag bättrar på det krympande avståndet, drar mig tillbaka under mitt skal eller bygger upp min mur eller gömmer mig bakom min mask, vilken trött kliché man än föredrar. Skyddar mig själv till varje pris.