ett tonårsrum, 22:56

hans skratt genom mikrofonen, på något sätt över alla 436100 meter som skiljer oss åt, tills den landar framför mig mellan de gula väggarna. för 120 timmar sedan satt han lutad mot väggen bakom mig. nu är han bara en röst i högtalarna igen.

och han ska gå, men först ska han säga något fint eftersom att han skämtade om mitt namn igen.
han säger men det är ganska svårt, för det finns så mycket fint med dig

(men herregud kan du bara skjuta mig istället det hade kanske varit lite enklare)

han säger vet du vad klara? du är väldigt bra på att kyssas

det bränner till i magen och i halsen för jag kan inte fatta att det är han som säger så, att han säger så till mig, att han faktiskt säger så samtidigt som helvete. helvete helvete helvete. att något ska vara enkelt är tydligen för mycket begärt. 


vemod #1

vuxna män i simhallen, från kanske balkan eller mellanöstern, där de aldrig fick se havet, som står i den allra grundaste delen av poolen tillsammans med en yngre släkting och kämpar med armtag och bentag och hålla huvudet över vattenytan.


farsta centrum, 22:17

jag måste erkänna – trots hans smala läppar är det något speciellt med hans mun. hur han biter sig i läppen och ler, eller fuktar läpparna med allra yttersta tungspetsen, men mest kanske rösten som kommer ur den. stark på det bästa språket jag vet som sjunger ord som jag önskar att jag hade skrivit.
han spelar akustisk gitarr och jag skulle vilja mäta hur knotiga hans fingrar är men är inte säker på vilken enhet jag borde använda och han är bara en i raden av sångare jag förälskar mig i för en kväll.


på väg hem från tåget, 00:28

det finns inga stjärnor över mig, bara avgasmoln, och kylan angriper varje millimeter oskyddad hud och säkert  som sjunger i mina öron ber mig att DANSA FASTÄN HJÄRTAT BRISTER

och det är precis vad jag gör, jag snurrar och sjunger och hoppar och dansar fastän hjärtat brister, på väg hem i min kalla, tomma förort. försöker dansa bort den där känslan, den som känns som 2009 fast märkligt avtrubbad.

tänker att jag önskar att jag var full.

söndag, 17:54

jag hittar hennes blogg och jag läser hennes livshistoria.


och jag vet allt jag har tänkt om henne, hur mycket jag har hatat henne, vilka som har garanterat mig:
du är så mycket sötare än henne
och jag vet vad hon tog ifrån mig.

men oavsett vilka märken det lämnat på kropp&hjärta så vet jag att jag hade varit någon annan idag.
kanske var det meningen att han skulle skapa mig; i vilket fall är det meningen att de två ska vara.

så du, tjejen: vi lär aldrig finna varandra men jag förlåter dig. han är en fin pojke och ni förtjänar varandra.


21:15, kafé 44

allting är perfektion.
från de bruna kängorna, omsorgsfullt knutna, till den ljuslockiga luggen, som faller mjukt över pannan.
- fingrarna över basen, hur jeansen är upprullade, hans fötter som rör sig i en spasmisk dans över några decimeter scengolv, hans nästan slutna ögon, hur musklerna i hans arm rör sig, hans långa, smala hals.

men kanske mest
hans blick ner i golvet och det lilla, lilla leendet, han ser så blyg ut, tittar aldrig ut från sig egen värld där det är han och basgången, som om han vore rädd för att lyfta blicken mot oss och se hur vi ser på honom
och
hur hans ljusgrå tröja blir transparent i ljuset bakom honom, så när han rör sig ser jag hans midja avteckna sig i skarp kontrast under det lösa tyget, och trots att hans axlar är breda så är han så smal, och strålkastaren faller på hans nyckelben som är de skarpaste nyckelben jag sett i hela mitt liv, nog finare än alla andra någonsin, och när han byter bas så hamnar tyget lite snett så nästan hela axeln blottas
och jag tänker:

han är det vackraste jag sett.
och jag får nästan svårt att andas, ett nästan fysiskt begär och:

jag skulle kunna skriva en bok om hur vacker han är.


en pojke jag stirrat sönder i flera år.

när han sätter sig bredvid mig på bussen ser jag smutsen på hans händer och när han går precis framför mig nästan hela vägen hem så ser jag hur bredaxlad han blivit och hur hans läppar omsluter ciggen och läderbandet på hans klocka och hur allvarlig hans blick är och virveln i håret.
och precis innan jag svänger och han fortsätter kastar jag en sista blick bakåt och det gör han också och våra ögon möts och krockar men sedan är det över och jag går hem och han går hem.

det är så nära jag kommer.
det får räcka.
just nu klarar jag nog inte av mer pojknackar och midnattshångel och hålla handen.


trångsund 22:32

går förbi skogen, du vet där vi var den där dagen.
känns som om vi lämnade delar av oss kvar där.

passerar bänken där vi satt någon gång.
hittar lappen i min plånbok. den där du skrev för att påminna mig om att du var min och ingen annans.
den regnar som konfetti ner mot asfalten. jag sätter mig på en annan bänk.

går så nära jag kan tillåta mig.
tänker att jag har tänkt för mycket på dig idag.

önskar att det hade varit annorlunda.

drottninggatan 22:36

du vet det duggar sådär, sådär så att regnet känns som bara damm mot kinderna. sträcker ut handflatorna, vänder ansiktet mot himlen.
kent - gyllene år i öronen och det är inte kallt men en rysning kryper uppför ryggraden, det kanske är stjärndamm jag känner


jag har försökt
jag har försökt
och jag försöker igen
och jag fortsätter försöka för någonstans vet jag att det är värt det och han ska inte få dra ner mig igen, nej jag är klar med sånt, det är så jävla mycket roligare där uppe


tiden går
om hundra år
är vi stjärndamm min vän
och det är just därför jag inte kan slösa tid där nere

59 dagar

hans port står öppen.
jag är på väg ut. han är där inne.

vill gråta men ska inte. för det känns som om jag lämnar en bit av mig kvar där inne.
jag saknar honom redan.
 

till slut; jag går. tappar kontrollen över tårkanalerna. jag är ju inte hel längre, då kan jag väl få gråta en skvätt?
ser honom stirra efter mig på andra sidan glaset. sedan försvinner han.
när jag sätter mig ner för att hämta mig ett slag så kommer han ut igenom dörren.
"kan inte lämna dig sådär bara. kom så går vi"
så följer han mig hem.

de sista tio minutrarna hand i hand. betyder allt.




49 dagar

jag kan inte få nog av dig.
dina kinder + fräknarna = den enda stjärnhimmel jag behöver.

bara för att han kan vara det finaste

pupiller som svarta hål.
"vad gjorde du egentligen innan du kom hit?"
skrattar jag. rör vid hans ögonfransar.

han. ler. så att vampyrtänderna syns.
han får min puls att öka.
"vet du varför pupillerna blir stora egentligen?"
"för att man är hög"
"ja... fast nej. när man tittar på någon som man såhär tycker om så blir de större"
"är det sant?"
"ja. jag lovar"

hans läppar möter mina.
biter efter hans piercing.
känner hur han ler. känner varm hud och lent hår mot fingertopparna.

sedan öppnar han långsamt ögonen.
vackervackraste jag någonsin sett.
han låser min blick.
pupiller som svarta hål.
han säger:
"dina pupiller är hur stora som helst"

visste att romantik egentligen inte alls är överskattat

Det regnar utanför.

Vi flyttar närmare. Och närmare.
Närmast.

Typ panna-mot-panna nära.

Andas. Tyst.
Han luktar sådär gott som bara pojkar med fräknar och världens finaste ögon kan göra.

"Jag tycker om dig"
"Jag tycker om dig också"

Ser att han inte ler. Bara andas.

"Hur mycket?"
"Hur säger man hur mycket? Mer än de där kakorna vi köpte men mindre än kent"
"Det låter bra"

Ännu lite närmare. Som om det vore möjligt.

Andas.

Panna mot panna näsa mot näsa min arm mot hans.
Sedan.
Läppar mot läppar.

Pirrar i mig som om jag aldrig varit med om något liknande.
Hjärtat fladdrar iväg.
(Det försvann)

Panna mot panna igen.
Andas.

"Sådär mycket"
Säger han. Och ler.

om hur killar tänker

"jag ska fan skjuta kent"
"nej det ska du inte. varför skulle du?"
"för att jag hatar dem"
"har du nånsin lyssnat på dem? du raderade låtarna jag skickade till dig"
"ja... men texterna på ditt rum"
"vad är det med dem?"
"du vet den där... nånting om att stå still"
"ni kan skratta om ni vill håna oss vi rör oss ni står still?"
"den ja. om man blir sur på nån så slår man förfan till"

då slår man fan till. manligt resonerande. varför inte.
han kanske har något att lära dem, de där gubbarna.


konversation på södra station sextonde februari tvåtusentio

"erkänn. din mamma tycker att jag är gullig"
"jo, det gör hon. men det är bara för att hon inte sett dig röka än"
"när jag får min lägenhet så ska jag bjuda dina föräldrar på middag"
"ja, kan du inte göra det?"
"njaaaaa"
"de skulle älska dig"
"då kanske jag bara blir tillsammans med din morsa istället"

(tystnad)

"så vi är det?"
"vadå?"
"tillsammans?"
"vad tycker du?"
"beror på vad du tycker"
"det är vi väl... eller?"
"jo. okej. bra. det tycker jag med"
"då säger vi det"
"okej"

"man får hora runt lite, det får man"

hur mycket väger en älg egentligen?
äh, en fyrtio kilo
fyrtio kilo? är du dum i huvudet?
nej fan, jag vet inte. jag är asdålig på att uppskatta såntdär
men vadå, sjuhundra kilo kanske?
är du galen eller? det är som två flodhästar. tjena liksom!
men vadå. vad väger de då?
fyra ton. sextio sjuttio kilo. jag vet inte.


wikipedia. älgar.
trehundraåttio till femhundrafyrtio kilo men sexhundra sjuhundra kilo är inte ovanligt. finns såna som vägt tusen. ett ton alltså.
där ser man.

Nyare inlägg
RSS 2.0