why must all good things come to an end

så fort jag kommer utanför vår egna värld så känns det som att allt redan är över. när det inte längre bara är du och jag, våra egna traditioner. du kastar handdukarna på golvet. jag plockar upp dem. ditt hjärta dunkar mot mitt öra under sin tunna filt av hud. jag vaknar när du lägger dig bakom mig på nätterna. dina sömnsvullna läppar famlar efter att svara när jag kysser dig hejdå på morgonen.
 
jag kommer bli en sån som hatar kärlek, jag vet det, jag känner det. det kryper ett illamående som ett gift genom kroppen när jag ser andra som ler och kysser varandra. om jag inte får vara lyckligt kär kan jag inte tåla att någon annan får vara det. jag är så jävla arg och allt är så jävla orättvist och jag vet att du har kapitulerat inför det oundvikliga och att jag borde göra detsamma, MEN JAG ÄR JU SÅ JÄVLA ARG FORTFARANDE. JAG ÄR SÅ ARG ATT JAG VILL SLITA HUDEN AV MIN KROPP OCH DUNKA HUVUDET I VÄGGEN TILLS JAG SVIMMAR OCH DRA UT EXAKT ALLA INÄLVOR GENOM MUNNEN OCH RÖKA SEXTIO CIGARETTER PÅ RAKEN ELLER BARA RÖKA TILLS JAG KRÄKS SOM HON GÖR I HEY DOLLY OCH JAG VILL SLÅ ALLA SOM NÅGONSIN FÖRSÖKER KYSSA MIG SOM INTE ÄR DU OCH ALLA SOM FÖRSÖKER KYSSA DIG SOM INTE ÄR JAG I ANSIKTET. hur ska jag acceptera och hantera och överleva och inte dö när det vackraste jag haft inte får finnas längre. att jag måste kyssa dig en sista gång är det värsta som har hänt mig.

I've never loved one like you

det är den första vintern vi är ihop och jag lyssnar på edward sharpe & the magnetic zeros home all min vakna tid. vi ligger i sängen i mitt flickrum och jag sätter på den på repeat och du låter mig hållas. jag vet att du hatar romantiska gester av alla slag men under de kvällarna gör jag det till vår låt i hemlighet. varje gång den spelas på min favoritklubbs dansgolv måste jag smsa dig och säga det för att jag får kramp av saknad. jag citerar den ungefär hundra gånger och det är bara dig jag tänker på. nu bor vi ihop och home är wherever I'm with you så jag lyssnar på den så mycket jag bara orkar. jag gör en spellista till dig som jag aldrig visar och lägger in den först. jag vet ju att en dag kommer det inte vara såhär längre. mitt hem kommer vara 60 mil söderut och ditt på andra sidan atlanten och då kommer jag aldrig aldrig någonsin klara av att lyssna på den låten igen. 

walk on the wild side

för tredje gången i mitt liv får jag ett sånt där telefonsamtal. det går att höra redan i tystnaden innan jag öppnar munnen för att hälsa. en skälvande närvaro. som att döden själv sitter och tjuvlyssnar. en allvarlig röst som säger: vet du vad som har hänt? och när jag säger nej så svarar rösten alltid: kolla facebook. och så loggar man in med ett hjärta som försöker hämta andan och ser en facebookprofil som i realtid fylls med minnen och bilder och vila i frid vila i frid vila i frid. 
 
och det är omöjligt att inte tänka på när vår parallellklass i nian stängde in sig i sitt klassrum hela dagen efter beskedet. när vi vallfärdade till minnesstunden tillsammans med hundratals andra. på ljuslågorna i gräset. på hennes bild på kvällstidningarnas framsidor.
 
och mest är det omöjligt att inte tänka på dig, simon. på hur jag fick beskedet mitt i extramaterialet till twin peaks som jag aldrig orkade kolla klart efter det. hur jag grät och svettades som om all vätska ville utrymma mig och sprang ner i köket och skrek han är död han är död simon är död. lyktorna på din minnesstund och Linn som skrev vi ses i nangijala på sin. din kista. din gravsten. 
 
och döden är en del av livet. jag vet. men det är som vi säger till varandra, att man påminns om hur skört livet är men hur ofta ska vi behöva påminnas egentligen. kan det inte få räcka nu. vila i frid, benny.

in our wildest moments

jag tror inte att jag kan berätta exakt om det här. hur annorlunda det är, hur mycket mer det är. jag kan liksom inte formulera det, det är alldeles för intimt. våra skor står bredvid varandra i hallen. vi sover bredvid varandra varje natt. i vår gemensamma säng, på lakan jag köpt till oss. jag lagar mat och du ligger på bordet och sjunger högt. på kvällarna precis innan vi somnar skrattar vi tillsammans mer än någonsin förut. jag har aldrig varit mindre orolig i hela mitt liv. jag är aldrig rädd längre. av misstag hör jag en konversation där du pratar om mig med en sån trygghet. om att du vet exakt var du har mig. att jag inte backar för något, att jag fattat från första början, att jag inte skräms iväg av vilka diagnoser de än ger dig. det gör jag inte heller. vi sorterar tvätt tillsammans tills vi istället hånglar mot väggen och du lyfter upp mig på tvättmaskinen. dina händer formas om min kropp i sömnen. jag pussar dig varje morgon det sista jag gör innan jag går till jobbet.
 
jag vantrivs i nästan allt annat. men inte i det här. det här är mitt hem nu. du är mitt hem nu. 

förresten

jag bedrar er med en annan blogg.
 
den är ganska annorlunda. mer av mitt liv och av mitt ansikte. jag ville ha någonstans att dokumentera vardagen lite mer och vara lite mindre seriös. det är sällan känslor passar här just nu, mina toppar är inte så höga och mina dalar inte så djupa. ni kanske struntar helt i vem jag är i verkligheten (om någon ens hittar hit längre det ekar rätt fasligt här) men om ni vill kan ni ju kolla. eller så kan ni låta bli. jag gillar den i alla fall, vi trivs bra ihop. hit kommer jag nog alltid återvända, då och då, men just nu är jag ganska tacksam över att det inte behövs.
 
 
www.kicken.blo.gg

home is wherever I'm with you

du väcker mig innan jag hunnit inse att jag somnat. det är över midnatt och officiellt tjugosjätte september och du pussar mig så mjukt och säger "jag ville bara säga grattis på vår tvåårsdag somna om nu" och jag lägger mina händer över dina kinder och kysser dig så hårt jag orkar. två år. det är långt förbi personligt rekord för oss båda. okänd mark men vi går med säkra steg. vi är inte rädda för avgrunden. inte just nu.
 
*
 
vi börjar försiktigt skapa våra egna uppfattningar om hur saker i vardagen ska ordnas upp. säger till varandra att "sådär ska vi inte ha det hemma hos oss". det känns som en låtsaslek. det är inte ens en vecka kvar nu men jag har inte packat någonting. det känns som en låtsaslek. i en diskussion har du min rygg och står upp för det som är viktigt för mig och jag blir så glad att jag vill gråta. klämmer din hand och viskar tack och du är nonchalant som vanligt och rycker på axlarna men jag tror att du vet vad det betydde. för första gången säger du vår lägenhet istället för min. jag är så glad att vi kan vara på samma lag ibland. det känns som en låtsaslek men på tisdag blir det verklighet.
 
*
 
du känner mig så väl, jag förstår inte hur. du kan förutse mina reaktioner långt innan jag gör det. du fattar mitt sinne och min kropp som om det bara var en förlängning av dig själv. två år men det finns inget med oss som går på rutin. du får mig fortfarande att vrida mig i lakanen som om dina händer mot min hud var något nytt. jag försöker förstå dig tillbaka men om jag är en gästbok så är du en dagbok med lås. de ögonblicken när jag får bläddra i dina sidor är som diamanter. ibland rycker det till i min destruktiva nerv, en lockande impuls som lovar känslor som knivar och en anledning att gömma sig i ölglas. men inget lockar tillräckligt för att dra mig över gränsen. jag stannar hos dig. jag förstår inte hur du kan vara så trygg när du är så trasig, men jag stannar hos dig.

13-08-12

L-
det har gått två år och du är den starkaste jag vet, du har vuxit flera meter. jag vet exakt hur jag ska trösta dig, du älskar när jag pussar dig på kinden och hur jag kan hålla käften och bara lyssna men nu håller du om mig oftare än vad jag håller om dig. det har gått två år och du kanske tror att det är jag som spelat störst roll för dig men det finns ingen som kan vagga mig lugn som du kan. du är min voice of reason, du griper tag i mina handleder när jag snurrar för fort.
 
M-
det har gått två år och jag minns fortfarande det exakta ögonblicket när jag visste att du inte var vem som helst för mig utan att jag gillade dig, liksom, gillade dig, och vår historia är inte som andras för den började i ett jävla svart hål av sorg, den började på riktigt när jag såg ditt nerböjda huvud och din skakande kropp i en kyrkbänk. och jag kysste dig så mjukt jag kunde och nu kysser jag dig så hårt jag kan så att du kanske kan förstå hur min kropp skälver på grund av dig. vi håller sällan samma takt men vi ser saker hos varandra som ingen annan kan läsa av.
 
S-
det har gått två år och du är fortfarande arton, kommer alltid vara arton. vi växer ifrån dig och sedan studenten är det svårare att tänka på dig. mellan skolans väggar var du alltid närvarande, din röst ekade fortfarande i matsalen, dina steg följde efter en i korridoren. det är svårare att höra din röst, att känna ditt hår under fingrarna. ändå är du i periferin av mitt medvetande konstant. bara en närvaro som säger var tacksam, var försiktig, ta hand om dig, ta hand om dem. jag ska. jag försöker. vi ses snart.
 

of course I was going to lose you (were you ever even there)

och så står man framför den man älskar mest i hela världen och vet att vi, vi två, vi har ingen chans i det långa loppet. våra dagar är räknade. det har väl aldrig egentligen funnits något som står på vår sida men nu går det inte att blunda längre. man har känt till den här avgrunden, man har varit nära den, känt den under tårna, tänkt att nu händer det, nu faller vi. men vi har väl klamrat oss fast i varandra. tills nu.
 
jag gråter mot din hud som tusen gånger förut men det är annorlunda nu. det är så satans hopplöst och det är inte vårt fel. du, som aldrig gråter, snyftar i min nacke. vad fan ska vi göra vad fan ska vi göra vad fan ska vi göra viskar vi. skarpt läge. säger du. på en sekund raseras allt. vi stoppar nu eller så kör vi in i kaklet. oavsett vad kommer det sluta på samma sätt. man vill skydda sitt hjärta och gå nu på direkten innan det kommer brista ännu hårdare. man vill skydda sitt hjärta och stanna så länge det går.
 
man lyckas knappt sova. man har hela natten under ögonen och ansiktet svullet av gråt. man bryter ihop fem gånger innan klockan nio. man sitter på jobbet och försöker hålla igen men det går inte det går inte det går inte. så man svarar i telefonen med grötig röst och ingen hör vad man säger och det droppar från näsan ner på fakturor. man vill stanna tiden, just exakt nu, innan vi ristar in vårt öde i sten, för annars vet man inte om man orkar finnas. 

to build a home//hela min juni

jag åker direkt till centralen efter jobbet och åker baklänges i fem timmar och kliver av i min favoritstad. bor ensam i fasters lägenhet med tre meter i tak och balkong mitt i den sakta pulserande stan. det är en annan sorts hjärtslag än stockholm. långsammare vilopuls. jag går överallt, längs spårvagnsrälsarnas kapillärer, förbi alla gator och skyltar som jag känner lika väl som mina egna gator genom sångerna jag växt upp till. andra långgatan stigbergsliden magasinsgatan kungsladugårdsgatan bussar till västra frölunda ever since I've been eight or nine I've been standing on the shoreline känn ingen sorg för mig lilla london. det kommer aldrig bli mitt men dessa gator gör mig lugn, de känns bekanta trots att vi bara ses små korta stunder då och då.
 
sedan släpar jag en alldeles för tung ryggsäck ut till sigtuna. det är hultsfredsfestivalen i stoxa och jag faller in i festivalrytmen så fort jag fått bandet på handleden. känner mig knappt smutsig känner mig knappt äcklig känner mig knappt frusen. vi har presenning över vårt hundrafemtiokronorstält så där inne är det torrt varmt tryggt och jag kallar det för hem första kvällen. det är alltid någon i campet, vi äter frukost tillsammans dricker vin tillsammans och undrar var fan bongen är tillsammans. dansar sjunger gråter framför olika scener dagarna i ända. när det är dags att åka hem känner jag mig inte klar, jag skulle kunna stanna en vecka till.
 
jag och min familj åker hemifrån innan sju med varsin rullväska och kliver på ett plan och landar i ett grått london som bara spricker upp ett par gånger men vad gör väl det. bor i en lägenhet med vita väggar och heltäckningsmattor och gör fantastiska saker hela dagarna. äter lyxmat, åker tåg långt utanför stan för att se ett av mina favoritband, åker och träffar en kompis som bor i hackney. det är som att öppna en liten lucka till ett annat liv där man klarar sig själv med sina nyfunna vänner som familj och besöker varandras jobb för rabatter och tjänar för lite och bor för dyrt men alltid har råd med öl. sedan sitter jag ensam på nattbussens övervåning och ser ut genom fönstret och undrar om jag smälter in och tänker att fan det här skulle jag kunna göra. den här stan är inte mitt livs kärlek men vi skulle kunna vara ihop ett tag.
 
men det är när jag är i leavesden på harry potter studios och vandrar in över diagongränds kullersten som jag verkligen känner mig hemma. det är som att jag går sönder och faller ihop igen varenda sekund. en fysisk känsla av hem jag aldrig upplevt förut. något landar i mig, något som fan aldrig varit stilla förut. min kropp skriker STANNA HÄR FÖR ALLTID och det är så bitterljuvt men jag vet ju att jag inte kan och jag vet att det inte finns på riktigt utan att det är en kuliss i en filmstudio men det är så nära jag kommer.

once you're gone you can never come back

när jag var yngre kröp orden ur mig, jag hade inte kunnat stoppa det om jag velat. jag ville berätta allt minnas allt exakt allt allt allt, speciellt när jag var fjorton och dödskär men ännu mer när jag var femton och pulveriserad och skrev ett brev om dagen till honom som jag sedan la längst ner i en låda och är livrädd för att hitta. det här känns främmande nu. jag har inte samma behov av att uttrycka mig såhär. jag som älskade det så mycket och drömde om allt jag skulle kunna göra när jag väl fått språket att lyda mig. men jag har andra drömmar nu. 
 
***
 
röker camel activate och de smakar som sista sommarlovet när jag lovade mig själv att jag skulle ha SÅ JÄVLA FUCKING KUL och våga allt och skratta högt och det var inget som stod ivägen för jag var inte kär i någon alls för en gångs skull. det var innan vi visste att sommaren skulle bli omöjlig att glömma på helt fel sätt av helt fel anledningar. istället för livets sommar blev det dödens sommar och det var det väl egentligen redan från början. det sista sommarlovet. ungdomens död. att tvingas återfödas in i något ännu svårare. kontrasterna bleknar för varje år, det som varit svart eller vitt går in i mjuka gråtoner. 
 
***
 
jag sover inte mer än 5 timmar per natt. inte för att jag stirrar upp i taket och vrider in mig i lakan utan för att det händer så mycket. jag lever så mycket. jag har inte tid att sova. sista tåget från uppsala trots att det är vardag, nattbussen ut i västerort, äntligen till hans säng. han formar sin kropp efter min i sömnen. jag lägger huvudet i sluttningen mellan bröst och axel, precis under hans nyckelben, där jag vet att han vill ha det. vi lever i symbios nu, vi kan andas genom varandra utan att skada oss. snart är det två år sedan vi träffades första gången och jag visste inte att man kunde känna sig så trygg med någon som skulle kunna ta sönder en så lätt om hen ville.

cut open my sternum and pull my little ribs around you

Jag undrar om ni har tittat på samma ansikte niohundranittionio gånger men den tusende gången ändå drabbats av det så att alla inälvor vrider sig och hela bröstkorgen skriker. Om ni vet hur det känns när någon ni älskar pressar er så hårt mot kroppen att det blir svårt att andas. Jag undrar om ni får sova bredvid den ni skulle välja framför alla andra i hela världen. Vet ni hur det känns när alla dumma kärlekssånger går att applicera, när home is wherever I'm with you och if someone believed me they would be as in love with you as I am är det enda sättet att förklara? Jag undrar om någon har lyckats med det ni trodde var omöjligt, att få er att tycka att ni är okej, någon som sett under alla stenar och stannat. Om den som får era hjärtan att feberbulta vill ta hand om er varje gång ni gråter.
 
Vet ni hur det känns att kunna någons kropp som om den bara var en förlängning av er själv, att kunna varje vinkel och märke, att förutse alla reaktioner? Har ni någonsin blivit rörd av någon som vet exakt vad er hud vill? Jag undrar om ni har kysst någon fler gånger än vad ni någonsin hade kunnat räkna till men aldrig någonsin minskar hungern och aldrig någonsin blir det rutin och aldrig någonsin skulle ni kunna tröttna på de läpparna.
 
Jag hoppas att ni har det och jag hoppas att ni får det och jag hoppas att ni en dag också känner er så trygga att ni borde vara odödliga trots att ni har placerat hjärtat mellan någon annans tänder.

sticks and stones may break my bones but only you can break my heart

det är fjorton minuter till bussen går och jag hatar minusgrader. står ändå still och röker två cigaretter på raken. camel activate smakar sommarlov och skolavslutning, som den första natten på mitt sista sommarlov när han fortfarande var en främling och jag kände mig så jävla odödlig och oövervinnerlig och ostoppbar. fan vad dum och naiv jag var. snöflingorna ser ut som körsbärsblad i gatljuset. undrar om det är bättre eller sämre nu, om jag är bättre eller sämre. bättre tror jag.
 
~*~*~*~*~*~*~*'~
 
lördag kväll och jag står på en full klubb och ser två band som är som oupptäckta öar, låtarna alldeles orörda av min falsksång och smutsiga tankar. tigger en snus och känner mig fan rätt snygg när nikotinet rusar genom kroppen. dricker bara en öl men huvudet är rusigt av värme, syrebrist och för lite sömn. det är egentligen en helt vanlig kväll, men det är första gången jag känner att det skulle kunna finnas ett liv efter honom. att jag inte kommer dö den dagen det tar slut. att jag kan vara hel helt på egen hand. det är det största som har hänt på mycket, mycket länge.

farväl mitt 2012

 
inledde året på en hemmafest med mina bästa vänner och mötte upp malte vid fyra.

 
hela vårterminen var en enda lång nedräkning till studenten och det känns som om jag var ute varje helg. hade kanske mina roligaste utekvällar på ace med sarah, alina och louise när de fortfarande bodde i stockholm. studentskivorna och de mer eller mindre planerade utstyrslarna avlöste varandra. hade rödvinskvällar med albin och samuel. fina bästa samuel. i mars åkte jag och malte till paris och trots att allting var så fint kändes det så instabilt. i april åkte vi till england med eng c och jag var alldeles genomledsen men lyckades ha så jävla kul. åkte med julia till camden, drack rödvin på hotellrummet och såg ett fotbollsderby på en överfull bar. valborgsglitter var en av mina bästa kvällar, ännu mer speciell i efterhand eftersom att så många jag träffade där skulle bli så viktiga för mig.

 
sedan var det dags för tre års gymnasiestudier att ta slut. mösspåtagning, flakförberedelser, de allra sista inlämningarna och proven och sedan. champagnefrukost, tårar i klassrummet, betyg och utmärkelser, flak, mottagning och fest. jag slutade inte dricka förrän 8 på morgonen, på bussen hem.
 

 
 

jag började jobba måndagen efter studenten och jobbade sen hela sommaren förutom en vecka när jag var i skåne. försökte ha sommarlov ändå. var på hultsfred, firade midsommar på utö, åkte till göteborg, träffade finfina människor, hängde i parker, var på popagande och way out west äntligen. väl godkänt trots att jag bara kom in på klubb en kväll. hade en av årets allra roligaste dagar när jag och samuel förade på grönan. vi spetsade vår cola med minttu och åkte alla bergochdalbanor och karuseller innan vi gick ut i natten. 
 
 
var ledig nästan hela september så det var ungefär mitt sommarlov, men då gjorde jag mest ingenting. sista veckan började jag på mitt nya, fasta heltidsjobb. jag och malte firade ett år. vi hade taco night, jag och julia åkte till gbg och såg xx. första helgen i december var jag i västerås och hälsade på josefin med alina och olivia. har sällan trivts så bra. lagom till min födelsedag blev det snökaos så mina planer blev inställda, men oden fanns i alla fall i närheten. jens och rödvin tröstade mig en torsdag, jag var på glöggfest, klädde granen. så blev det jul och sen blev det nyår igen. den här gången tog julia med mig till en snygg överfull etta där folk rökte inomhus och jag dansade i fuskpäls med min flaska mousserande i handen. 
 
 
trots att jag gått på färre spelningar än tidigare år har det varit ett bra musikår. har sällan upptäckt så mycket nytt. såg kent tre gånger, bland annat på sjöhistoriska vilket kan vara min favorit någonsin. mänsklig värme blev praktiskt taget mitt soundtrack i år så honom+laakso+hets på cirkus var en höjdpunkt. såg the xx tre gånger och blev mer förälskad i oliver sim för varje gång. how to dress well i annedalskyrkan, bon iver och bombay bicycle club och the cure och far&son och nääk ja ni hör ju.
 
 
 
men främst är 2012 året då jag aldrig kysste någon annan än honom. jag var hans varenda dag och varenda natt. vi har bråkat och skrikit och gråtit men fan i helvete vad vi älskat varandra. fan i helvete vad jag älskar honom. allt med honom.
 
 

you pray for rain I pray for blindness//dina sömnlösa nätter

jag tappar räkningen på hur många nätter vi spenderar såhär. varenda en känns som en feberdröm. du sover aldrig. jag vill vara vaken med dig men faller handlöst för sömnen varenda gång. min kropp är för tung och mina ögon fulla av småsten. jag vaknar oftare än vanligt, kanske är jag orolig för dig. vill bara se att du är kvar. du står i fönstret och röker, du sitter på mattan och spelar tv-spel, du ligger bredvid mig i sängen med datorn på magen. nästan varje natt snyftar jag lågmält utan att i dagsljus kunna minnas vad jag har att vara ledsen över. 
 
längtar jämt till timmarna innan min väckarklocka ringer, när du stänger av allt annat och kommer och håller om mig med huvudet vilandes mot min nacke. då gör jag allt för att hålla mig vaken. då är jag nästan lycklig.

///vi kan ha trampat snett men det här är sinnessjukt///

det är torsdag och knappt kväll men vi köper ändå en flaska rödvin. min bästa vän sitter mittemot mig på dovas och jag gråter öppet. märker knappt att jag gör det längre. det droppar ner på bordet. vill inte vara ensam någonsin så får åka med honom hem och sova på hans soffa. tänker att om jag inte hade haft såna vänner som jag har hade jag gett upp för länge sen.
 
*
så fort jag är ensam känns det som om jag kvävs. fulgråter på tåget. ont i magen, skakar, fryser, svettas, all tid fokuseras på att inte lägga mig ner och skrika i snön. hemma ligger jag bara i sängen och kan inte röra mig. allt. gör. ont. äter inte på lunchen, jag går ute och kedjeröker tills händerna är röda och alldeles stelfrusna. de har huggit ner mitt favoritträd, det vackraste trädet jag visste. passerar stubben och hulkar ner i vanten. känns som jag förlorat en vän.
 
*
på julbordet är alkoholen gratis så jag fyller mig så gott det går. glögg, snaps, vitt vin, öl, rött vin, någon drink till efterrätt. vet inte när sprit blev min främsta problemlösare men så fort jag börjar känna värmen i magen mår jag bättre igen. tappar känsel i tungan av snapsen. vi åker in till stan, kommer in på en klubb vi är sex år för unga för. där och då kan jag bara skratta åt allt. åt schlagergolvet, åt medelålders män som grindar, åt att mitt hjärta gör så fruktansvärt ont. snusar utan att spy och mår ändå rätt bra. tills vi säger hejdå och jag sitter på nattbussen hem. ensam igen.

Om

Min profilbild

klara

RSS 2.0