jag skiter i att det är för snart
ni känner honom redan. har väl skrivit en trettioelva inlägg om honom.
men först nu
är han
höftben
genom
jackor
jag skiter i att det är för snart jag skiter i att det kanske inte blir någonting jag skiter i allt det är värt det
en del människor är bara
av en ren slump (lyckoträff) hittade jag för ungefär ett år sedan en pojke. honom skulle jag aldrig ha klarat förra året utan.
vänner som han växer inte på träd. fan heller. jag hade varit någon annan idag, jag hade varit något mycket blekare och svagare för han tvingade mig att skärpa mig och resa mig upp igen.
inga falska löften. inga: jag finns alltid här för dig. men: så länge som jag orkar och vill och kan så ska jag försöka finnas för dig men jag lovar inget.
ett oändligt tålamod. långa telefonsamtal. många sms.
evigt jävla tålamod.
under ett av de där telefonsamtalen (6 timmar, jag kunde inte sova och inte sluta gråta) så pratade vi om en av hans låtar. den som jag tyckte mest om av alla.
han sa: den skulle kunna handla om dig.
han spelade den i fredags. och tittade på mig och jag visste vad vi båda tänkte på.
don't close the door
I won't be long
even against a wind to strong
I'll get to you
just hold your breath
the rest is still unwritten
bara för att. något helt annat.
för ibland behöver man en annan sorts ventil.
puss på er.
if it's broken once you can break it again
jag vill inte prata om det. jag är inte särskilt ledsen. jag visste att det behövde bli så, och egentligen. ju tidigare, desto bättre.
jag är nog inte så menad för förhållanden som jag trodde.
nu skiter jag i det.
kan vi inte bara leva istället?
om hur killar tänker
"jag ska fan skjuta kent"
"nej det ska du inte. varför skulle du?"
"för att jag hatar dem"
"har du nånsin lyssnat på dem? du raderade låtarna jag skickade till dig"
"ja... men texterna på ditt rum"
"vad är det med dem?"
"du vet den där... nånting om att stå still"
"ni kan skratta om ni vill håna oss vi rör oss ni står still?"
"den ja. om man blir sur på nån så slår man förfan till"
då slår man fan till. manligt resonerande. varför inte.
han kanske har något att lära dem, de där gubbarna.
bara en vanlig jävla måndagskväll
jag hatar hur lördagskröket byts ut mot lördagsweedet och hur min gamla älskade grundskola blivit ett ställe där niorna påvisas höga på skoltid
jag hatar bänkarna i centrum och hatar snacket bakom ryggen och jag hatar hur det här stället tar sönder allt det rör vid
jag hatar hur vi alla blir här. och vad som blir vår vardag
trångsund en dag drar jag härifrån och jag kommer inte tillbaka
du har din jag har min diagnos
Jag träffade en doktor som gav mig en diagnos.
Han sa: man ser det så tydligt på dig. I ditt rörelsemönster.
Jag tänkte att jag alltid tyckt att jag inte rör mig som andra.
Han sa: här är ett nummer till en stödgrupp. Prata med dem. De kommer hjälpa dig att förstå.
Det kändes som om jag hade missat något.
Men jag gick till stödgruppen. De sa: det syns så tydligt på dig.
Och de sa: du kommer förstå. Vi vet att du inte förstår nu, men det kommer du att göra. För du är som oss.
Jag tänkte att jag inte förstod vad det var jag skulle förstå.
Men snart förstod jag. Det var något i våra tankesätt. De matchade och skilde sig från alla andras. Precis som våra rörelsemönster. Jag var som dem och de var som jag och det låg en djup gemenskap i allt det.
Sedan vaknade jag.
och jag har aldrig tur i spel
Du kunde knappt tro det.
Du hade ju känt hans viljestarka hjärta, hört dess bultande i hans bröstkorg. Känt det hamra sin väg ut ur hans revben, genom hans kläder, sedan genom dina kläder, in i dig. Känt det knacka på ditt eget hjärta och säga hej jag är inte farlig kom ut och lek.
Och du vill tro att han är en sådan som plockar upp och plåstrar om.
Blir lätt beroende, sa han. En cigg är som tre. Något med att blodet stannar längre i hjärnan. Hjärtklaffen, ju.
Kanske du också har något fel på hjärtklaffen i så fall.
För en kyss blir till tre, en beröring för mycket att härda ut och plötsligt känner du ett sug efter din fix.
det enda jag med säkerhet vet är att om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast det
här i trångsund verkar det som om dramat aldrig tar slut och de alldeles för hemska sakerna slår till när allting äntligen har lugnat sig igen.
och jag är lyckligt lottad. för att bo i trångsund är jag jävligt lycklig lottad.
men jag har lärt mig att här finns något för alla och det menar jag inte på ett bra sätt.
tror inte att det kommer bli något det står i tidningarna om. inga konstiga omständigheter eller olyckor eller brott.
nej, troligtvis blir det något stilla men utdraget tänker jag. en hjärntumör kanske.
en känsla bara. kanske rätt kanske fel.
man får väl hoppas på att det är fel. bara stt vänta och se.
jag vill bli rik och sen vill jag bli fet
tänker att tidningarna är alldeles för liberala med ordet bragd.
tänker på högen med skolböcker.
tänker på de tre bokstäverna jag ständigt eftersträvar. den belöningen. den känslan. jakten på dem.
tänker på dammråttorna i hörnen av mitt rum.
jag tror att jag ska gå och lägga mig igen
fan helvete då det har börjat snöa igen
hittar jämnt gamla anteckningar, en rad här och där, enstaka ord, som jag för länge sedan glömt varför jag skrev ner. meningen bakom dem är förlorad.
känns alltid synd. som ett slöseri.
gillar att tänka att de orden någon gång hade kunnat förändra något för någon.
