klara

för tredje gången i mitt liv får jag ett sånt där telefonsamtal. det går att höra redan i tystnaden innan jag öppnar munnen för att hälsa. en skälvande närvaro. som att döden själv sitter och tjuvlyssnar. en allvarlig röst som säger: vet du vad som har hänt? och när jag säger nej så svarar rösten alltid: kolla facebook. och så loggar man in med ett hjärta som försöker hämta andan och ser en facebookprofil som i realtid fylls med minnen och bilder och vila i frid vila i frid vila i frid. 

 

och det är omöjligt att inte tänka på när vår parallellklass i nian stängde in sig i sitt klassrum hela dagen efter beskedet. när vi vallfärdade till minnesstunden tillsammans med hundratals andra. på ljuslågorna i gräset. på hennes bild på kvällstidningarnas framsidor.

 

och mest är det omöjligt att inte tänka på dig, simon. på hur jag fick beskedet mitt i extramaterialet till twin peaks som jag aldrig orkade kolla klart efter det. hur jag grät och svettades som om all vätska ville utrymma mig och sprang ner i köket och skrek han är död han är död simon är död. lyktorna på din minnesstund och Linn som skrev vi ses i nangijala på sin. din kista. din gravsten. 

 

och döden är en del av livet. jag vet. men det är som vi säger till varandra, att man påminns om hur skört livet är men hur ofta ska vi behöva påminnas egentligen. kan det inte få räcka nu. vila i frid, benny.

jag tror inte att jag kan berätta exakt om det här. hur annorlunda det är, hur mycket mer det är. jag kan liksom inte formulera det, det är alldeles för intimt. våra skor står bredvid varandra i hallen. vi sover bredvid varandra varje natt. i vår gemensamma säng, på lakan jag köpt till oss. jag lagar mat och du ligger på bordet och sjunger högt. på kvällarna precis innan vi somnar skrattar vi tillsammans mer än någonsin förut. jag har aldrig varit mindre orolig i hela mitt liv. jag är aldrig rädd längre. av misstag hör jag en konversation där du pratar om mig med en sån trygghet. om att du vet exakt var du har mig. att jag inte backar för något, att jag fattat från första början, att jag inte skräms iväg av vilka diagnoser de än ger dig. det gör jag inte heller. vi sorterar tvätt tillsammans tills vi istället hånglar mot väggen och du lyfter upp mig på tvättmaskinen. dina händer formas om min kropp i sömnen. jag pussar dig varje morgon det sista jag gör innan jag går till jobbet.

 

jag vantrivs i nästan allt annat. men inte i det här. det här är mitt hem nu. du är mitt hem nu.