vi står ovanför min uppfart och det är dags att säga godnatt. en sista kyss och sedan släpper han mig och vi tar några steg ifrån varandra och han ler, herregud, det där leendet, och då suger det till i bröstkorget. det känns som sorg och det var så länge sedan jag kände något och bara det får mig att vilja gråta. jag tänker på:
att jag bara känt i honom i sju timmar men de där ögonen, finaste spräckliga, och det där leendet, det där jävla leendet. att han ska följa mig hem men vi går förbi ett hus där jag vet att de är bortresta så vi hoppar över staketet och ligger i gräset tills man inte ens kan kalla det natt längre och han "jag vill lära känna dig" och jag kan inte avgöra om det är en billig replik eller om det är sanning men det gör inte så mycket. hur han ibland stannar upp med sin hand på min kind och bara tittar på mig och säger saker som "herregud". att han frågar om mitt nummer och jag ger honom det och det är inget vänta-tre-dagar-spela-svår utan ungefär tio minuter senare får jag ett hjärta i inkorgen. bräckligt/skört/vackertvackertvackert
river ner allt från mina väggar när osymmetrin retar sönder mig. med kala väggar är det här rummet kallt, naket, knappt mitt längre. det orangea och gula känns påträngande, de lyser för stark och man ser ställena där färgen har flagnat. anledningen till att jag började sätta upp saker från första början.
tänker att det här är hur det kommer kännas om något år när jag packar ihop allt för att inte komma tillbaka. förlåt men det är allt jag har i mitt huvud nu. snart, snart, snart lämnar jag trångsund för världen.
Jag är så himla glad att jag har föräldrar som uppmuntrar mig att vara självständig och aldrig försöker hålla mig tillbaka. Min mamma reste ensam runt världen i två år efter gymnasiet, min pappa flyttade hemifrån när han var femton och de räknar kallt med att jag är ute ur huset inom två år. Att jag bygger upp ett eget liv då. De skulle aldrig låta mig stanna och ruttna och göra mig bekväm. De kommer att tvinga mig att ge mig ut och göra egna misstag så att jag också har historier att berätta.
Jag har ju rastlösheten i mig. Just nu håller jag den i schack med planering och drömmar och sommar men den kliar värre och värre varje dag. Ett år kvar. Ett år innan jag kan göra vad jag vill.
typ bästa människorna jag vet, på berget med fantastiska utsikten, okej att poliserna bländar en med ficklamporna och att han har armen runt en ny tjej varje gång jag kollar, men jag har vin och i alla fall några cigg kvar och sedan tar vi tunnelbanan hem, fyra på en moppe ner till vattnet, badar halvnäck och trots att jag egentligen inte vågar så hoppar jag i och det är svinkallt men inte hemskt, bort till bryggan och skjuter den enda olåsta båten ut i vattnet, den läcker in litegrann och vi tappar årorna men när vi glider över len vattenyta och klockan är halv fem och jag röker och bon iver sjunger så känns det helt ok liksom, sedan hem igen, tutandes genom villaområdet, till tältet, göra tortellini och somna efter sex.
i sommar finns det: inga gränser och jag ska vara: bulletproof, full och jävligt lycklig
