ett brev till himlen och jag hoppas att du ser allt jag skriver
jag undrar om du såg mig
när jag öppnade smset om dig kallsvettades och bröt ihop i köket. satt och frös i duschen trots hett hett vatten och hela rummet fyllt med ånga. ringde dit min fina vän och så fort vi såg varandra föll vi ner i någon sorts svaghetsgråt utan att kunna rädda varandra ens litegrann.
vi var många som grät och många som gråter och det har gått hundranittioåtta dagar sedan dess och hundranittioen sedan vi lät rislyktor med ditt namn på bli stjärnor över sjön.
och jag är livrädd för att glömma, livrädd för att alla andra ska glömma, så jag skriver ner allt jag tänker om dig, varje liten sak och hoppas att du läser det så att du vet också, simon, så att du vet att vi inte glömmer dig. om det finns någon som kan få mig att tro på något mer så är det du.
tjugonionde juni klockan nolltvåfyrtiosex
festival och vi tillbringade fyra av fem nätter tillsammans men fattade aldrig varför folk sa att vi såg ut som campingens käraste ynglingar. när jag ser den här bilden tänker jag: hur kunde det ta oss åttioåtta dagar till att styra upp saker och ting?
ska skriva bättre saker snart. så länge finns jag på twitter: @leksaksbomb.
/och ziggy han förstod att jag som alltid varit stum behövde ord/
jag tror att jag vaknade mitt i en suck och när jag öppnade ögonen såg jag vad som hände precis innan vi somnade. gråt och skrik och mascarafläckar på ditt bröst. förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt viskade jag som en trasig skiva men du bara pussade min panna och höll mina bitar samman. jag undrar vad fan du gör med mig egentligen, vet att det bara är en tidsfråga innan du fattar vad alla andra redan vet. att det vore så jävla lätt att hitta någon bättre.
men varje gång jag säger sådär så kramar du luften ur mig och säger jag kommer inte gå det här kommer hålla länge länge länge och det är så svårt att inte tro dig. att du fortfarande kan se på mig med den där blicken är det märkligaste jag vet men jag tror att jag växer ihop litegrann för varje gång.
sömnlös
klockan är noll tre trettio men jag kan inte sova. istället sätter jag mig och bläddrar igenom gamla anteckningsblock - snabbt som fan, för alla sidor är fyllda med ångest och hat. det mesta är skrivet 2009, när jag bara hade ont mest hela tiden. så tänker jag efter. det står om femtonde januari. tittar på dagens datum: visst fan, femtonde januari.
grattis klara. tre år sedan din första kärlek gjorde slut med dig och du trodde att du skulle dö av ditt brustna hjärta. men titta på dig nu. det trodde du aldrig, va. att det skulle gå över.
home is wherever i'm with you
"det får inte hända något igen", säger han och i hans blanka ögon ser jag tecken på det där han aldrig visar. så jag trycker honom mot mig och låter honom gömma allt det där under mitt hår.
"jag hade aldrig klarat den här sommaren utan dig. gud vet vad jag skulle ha gjort då", säger han och vi kysser varandra på det där sättet som bara gör hungern större. jag säger ingenting för nu är det hans tur att vara den som tas hand om men sanningen är att jag vet inte hur jag hade klarat mig utan honom heller.
Baba sonic, 02:17
Jag vet ingenting om honom, förutom att han har blont rufsigt hår och att han heter något på E och att han lutar sig tvärs över sin kompis mot mig. Han ser mig lite för länge i ögonen och säger jag skulle verkligen kunna hångla med dig just nu utan att för en sekund vika undan blicken. Blodet rusar i kinderna när han försiktigt fuktar läpparna och bara väntar på att jag också lutar mig fram. Men jag säger bara tack du är hemskt söt jag är väldigt smickrad nu ska jag hitta min kompis och vinglar därifrån. Sedan ställer jag mig i ett hörn och skickar ett felstavat sms till min fina pojkvän som ligger hemma och sover och tänker att jag hemskt gärna vill hångla men aldrig med någon annan än honom.
du du du du du du du
Han ber mig klia honom på ryggen. Jag skriver hemliga meddelanden som han aldrig får läsa. Vassa naglar säger jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig om och om igen, tills det går från en fråga till ett svar. Det syns som smala röda streck någon sekund innan det försvinner in i hans hud och tar sig in i blodomloppet. När vi släcker lampan hör jag det eka igenom hans puls, genom mitt tomma jag. Jag äl-skar dig-jag äl-skar dig-
ser du stjärnan i det grå?
jag stannar mest inne och när jag går ut i inte-vintern stannar jag bara för att trampa sönder vattenpölarnas tunna ishinnor. det krasar så tillfredsställande under kängsulor. det dundrar i huvudet, som ständig bakishuvudvärk fast minus själva fyllan. jag biter mig i handen för att lyckas hålla käften och får tunna röda cirklar som inte bleknar över natten. och så går livet sin gilla gång och jag väntar bara på solen.
