rastlösheten
river ner allt från mina väggar när osymmetrin retar sönder mig. med kala väggar är det här rummet kallt, naket, knappt mitt längre. det orangea och gula känns påträngande, de lyser för stark och man ser ställena där färgen har flagnat. anledningen till att jag började sätta upp saker från första början.
tänker att det här är hur det kommer kännas om något år när jag packar ihop allt för att inte komma tillbaka. förlåt men det är allt jag har i mitt huvud nu. snart, snart, snart lämnar jag trångsund för världen.
Kommentarer
Trackback
