det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Det är en märklig känsla att göra världen mindre. Att lägga mil efter mil under kroppen, att åka buss hela natten och vakna på ännu ett nytt ställe att utforska och lägga till på listan över städer man känner. Kicken i att bryta upp om och om igen, att ständigt börja om, att gång på gång packa ner hela livet i en 40 liters-ryggsäck. Det är berusande, beroendeframkallande, det drar i mig av upptäckslusta. Jag tänker mig ett liv som vagabond, att inte sätta mig på planet hem, att inte börja plugga, att se alla platser jag hinner när min kropp fortfarande skriker efter det.

Och jag som alltid har varit köttet är svagt, som hjälplöst följt med varenda känslovåg, som burit ett brustet hjärta som en medalj, har plötsligt utvecklat reptilhud. Inget rör mig i ryggen. Allt som är mitt liv hemma ser jag i en snökula, jag skakar om och skakar om tills perspektiven hamnar på plats. 

Jag tänker på oss här, på vad du skulle säga om allting jag ser, på hotellrummen som skulle vara våra tillfälliga hem, på hur du fortfarande hade vägrat att hålla min hand. Sen slutar jag med det. 

cut open my sternum and pull my little ribs around you

Jag undrar om ni har tittat på samma ansikte niohundranittionio gånger men den tusende gången ändå drabbats av det så att alla inälvor vrider sig och hela bröstkorgen skriker. Om ni vet hur det känns när någon ni älskar pressar er så hårt mot kroppen att det blir svårt att andas. Jag undrar om ni får sova bredvid den ni skulle välja framför alla andra i hela världen. Vet ni hur det känns när alla dumma kärlekssånger går att applicera, när home is wherever I'm with you och if someone believed me they would be as in love with you as I am är det enda sättet att förklara? Jag undrar om någon har lyckats med det ni trodde var omöjligt, att få er att tycka att ni är okej, någon som sett under alla stenar och stannat. Om den som får era hjärtan att feberbulta vill ta hand om er varje gång ni gråter.
 
Vet ni hur det känns att kunna någons kropp som om den bara var en förlängning av er själv, att kunna varje vinkel och märke, att förutse alla reaktioner? Har ni någonsin blivit rörd av någon som vet exakt vad er hud vill? Jag undrar om ni har kysst någon fler gånger än vad ni någonsin hade kunnat räkna till men aldrig någonsin minskar hungern och aldrig någonsin blir det rutin och aldrig någonsin skulle ni kunna tröttna på de läpparna.
 
Jag hoppas att ni har det och jag hoppas att ni får det och jag hoppas att ni en dag också känner er så trygga att ni borde vara odödliga trots att ni har placerat hjärtat mellan någon annans tänder.

can I wake you up is it late enough?

du har ett sätt att aldrig knacka, bara sparka in dörren. sedan första gången jag såg dig. pratade med dig. träffade dig. det är min värsta födelsedag någonsin, stockholm är så jävla handlingsförlamat på vintern och då står du i dörröppningen. enligt facebook är du singel igen. du kommer till stockholm snart, du vill träffas och jag tänker att jag har varit i göteborg tre gånger på ett halvår och vet att du har varit här, här i min lilla skitort till och med, men nu passar det. men det säger jag inte. visst ska vi träffas, säger jag bara. DET VAR TVÅ ÅR SEDAN SIST. du är mitt allra största tänk om.
 
minns. allt.
hånglade med andra för att låtsas att du inte fanns. funkade inte. du skickade alltid rebusar till mig som jag aldrig kunde lösa och en gång stod det JAG SKA TILL STOCKHOLM. skrev tusentals ord om dig och Det Omöjliga Avståndet. vi stod på trappan och du kysste mig och du var precis lagom lång och aldrig har väl mitt hjärta varit så nära att hoppa ur mig. hur avståndet sedan blev ännu längre när vi var tvungna att erkänna att nej det här var inte vad vi ville ha. att något så nära kan vara så långt bort sjöng du för mig en gång i skype och jag spelade in det och lyssnade på det häromdagen och så kände jag hela tiden då.

din alltid alltid

sommar 2011. tänker: fan vad dumt att bli kär nu. ett år kvar till studenten och riktiga livet. HELVETE vad dumt men om man kunde bestämma vad man kände hade jag nog aldrig känt något för dig över huvud taget. vi har ett bäst före-datum, sa jag bestämt till mig själv. till alla som ville lyssna. till alla utom dig. vi lääär ju göra slut till studenten. 
 
våren 2012. SKRIK GRÅT PANIK. slutet är så nära att jag känner kanten med tårna. jag sa det från början, att vi hade ett bäst före-datum, men nu vill jag ju inte tro på det längre. jag vill inte ha det längre säger jag ju. den här gången ville jag aldrig ha rätt. vi ger det sommaren, säger vi till slut. sen får vi se.
 
hösten 2012. vi ligger i din säng. du har snart varit min i 14 månader. det finns ingen som skrattar som du. borrar in ansiktet i din hals och sjunger tyst med jag känner smaken av din tunga när jag andas in/för dina kalla händer djupt under mitt varma skinn/så länge rymden är oändlig är jag alltid din din. "jag vill plugga i paris" "mm skulle också vilja det om jag var du" "tänkte kanske läsa en kurs som är två månader. så funkar det med oss också." "jag kan komma och hälsa på" "mm. två månader klarar vi ju." sedan kysser jag dig så hårt hårt hårt jag bara kan för vem fan kunde gissa att vi skulle vara såhär mycket på riktigt. inte jag i alla fall.
 

vi ser exakt en minut nitton sekunder av filmen innan han viskar kan vi inte hångla istället? jag gillar att hångla. älskling det är väl klart att vi ska göra det. man ska hångla så mycket det bara går med dem man tycker om på det sättet, det är väl det bästa rådet jag har att ge. 
och jag vill hångla med honom överallt. i alla sängar, i alla hissar, på alla dansgolv, på alla tåg och nattbussar och parkbänkar i hela stan. full eller nykter eller frisk eller sjuk i huvudet eller glad eller ledsen, mjukt och snällt eller intensivt eller sömndrucket. bara det är hans jävla mun och skäggstubb och ögonen med en brun fläck i. bara det är hans höftben och hals och långa knotiga fingrar.

BEING AS IN LOVE WITH YOU AS I AM

min mun mot din puls. du andas jämnt och stilla och är aldrig så ärlig som i sömnen. världen blir kallare och kallare för varje dag men det är väl inte mer än vad man kan förvänta sig. undrar mest när jag fick ett hjärta gjort av bly och varför det inte har fallit genom kroppen och krossat mina inälvor än. jag känner det röra sig ibland när jag tänker på dig. tanken som en hammare som testar bröstets reflexer. dina händer mot min rygg. duns. din mjuka tunga. bang. din röst i telefonen i flera timmar precis som förra hösten. bam. till och med din tatuerade fot. pang.
 
du har blivit magrare, säger jag, men du nekar. varje vinkel av dig är knivskarp. jag följer varje muskel ben och blodådra med fingret. det är väl klart som in i helvete att jag önskar för dig varje gång jag tappar en ögonfrans och om jag någon gång skulle få se ett stjärnfall hade jag nog gjort det då också.
 

kanske mannen i den vita hatten 16 år senare

första dagen i gymnasiet och du gick ner för trappan och jag såg dig och såg dig och såg dig och slutade aldrig se dig. sista natten i gymnasiet och jag har fortfarande inte släppt dig och kanske aldrig kan släppa dig. så cirkeln är väl sluten på något jävla vis.
det är ju du. du som täcker många dagbokssidor och finns i många kryptiska blogginlägg och många drömmar om natten. dig som jag sträckt på nacken efter i alla skolkorridorer och ibland undvikit och ibland ställt mig för nära. det är ju du.
jag vet inte men kanske kommer jag aldrig kunna förtränga hur dina ögon formas när du skrattar och den där blicken du ibland gav mig, som om det var något bara vi förstod, eller hur precis den där nyansen av lila alltid får mig att tänka på dig. kanske kommer jag aldrig kunna sluta tänka tänk om. kanske kan jag aldrig komma undan det där varma och klibbiga du får mig att känna men det är jag för stolt för att någonsin berätta.

såhär vill jag minnas det:

mjuk hud mjuka läppar mjuk blick mjuka händer och jag tänker att jag dör för detta. jag skulle dö för detta. bara i mörkret när jag är mellan två världar mumlar han vad han egentligen vill säga. saker jag bara nästan uppfattar, som jag inte minns på morgonen men jag minns hur knäsvag de gjorde mig. men ibland ser jag det i honom, när han tittar på mig som om jag är det enda sanna i denna jävla smutsiga värld.
*
väckarklockan ringer men vi snoozar och genom persiennen smyger ljuset in. han ligger på sidan, med ansiktet mot väggen. jag lägger mig där, så nära det går, med ansiktet placerat mellan skulderbladen. drar in den tysta varma doften av hans hud och känner hjärtat brista när jag tänker på att antalet nätter som denna är begränsade och snart får jag kanske inte ligga här längre.

vad jag bryr mig om nu

jag gråter så att blodkärlen spricker och röda fläckar slår ut över de mörka ringarna under ögonen. han snorar och snörvlar men är ändå det vackraste jag någonsin sett. vi säger casual förhållande om och om igen men ingen av oss vet vad det egentligen innebär. det gör ont men det är bättre än alternativet och det får väl vara så i nuläget.
är så rädd att hamna där igen. att det ska kännas som 2009 och göra ont att andas. är så rädd för spellistor med: ju mer jag trott på kärlek ju mer har den förvridits ju mer jag hatat den ju starkare har känslan blivit det är svårt att älska men svårare att inte så nu står jag här och brinner under lågorna på himlen/det var någonting som fastna på mig nåt som aldrig helt försvann fan fan fan det skulle vart du/jag har saknat ditt skratt jag har saknat ditt hår jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går/samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn

längtar efter att klättra in i en privat trädgård i notting hill. efter att ta av sig skorna och dansa på ett femtiotalshak. att stå hand i hand och se byggnader rasa till where is my mind. eller tre långsamma pussar, i mungipan, strax under hakbenet, över höger öga, och sedan åka moped genom Montmartre.
efter något som inte finns på riktigt men det borde det göra, det borde kunna finnas.

jag var bara 19 och tänkte att det här är bra här kanske jag stannar kvar

dansgolv som dansgolv. det spelar ingen roll vem jag dansar med så länge basen dunkar i takt med mig. dricker öl trots att det är äckligt och vet inte om jag blir full eller bara hypnotiserad av blinkande lampor. det är märkligt att man kan känna sig levande och död på samma gång. oftast vill jag aldrig att kvällen ska ta slut. jag vill bara gå rakt in i konstgjord rökdimma och försvinna.

okej ge allt du har

det är svårt, det här, just nu. jag bara slås av det onödiga i att försöka sätta ord på saker. finns det några bokstavskombinationer kvar att skriva ner? som inte redan gjorts tusen miljarder gånger? hur ska man någonsin kunna få någon att känna något den aldrig känt förut? hur ska man kunna få någon att känna något ALLS?
jag fryser i min vårjacka. ibland kan jag inte avgöra om det är jag som glider ifrån folk eller de som kliver bort från mig. jag tänker ensam ensammare ensammast. har slutat röka men vill börja igen varje dag.

du du du du du du du

Han ber mig klia honom på ryggen. Jag skriver hemliga meddelanden som han aldrig får läsa. Vassa naglar säger jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig om och om igen, tills det går från en fråga till ett svar. Det syns som smala röda streck någon sekund innan det försvinner in i hans hud och tar sig in i blodomloppet. När vi släcker lampan hör jag det eka igenom hans puls, genom mitt tomma jag. Jag äl-skar dig-jag äl-skar dig-

/god jul eller så/

och stjärnorna är fler än någonsin förut, man blir andlös, mållös tappar fattningen av det stora, stora som breder ut sig längre än vad som går att se. just då, när jag ser jupiter och orions bälte i ögonen så känns du så himla nära. snart sex månader sedan du försvann, men vi glömmer aldrig. för oss är du alltid en del av stjärnhimlen.

"

och jag vet att han inte är den snyggaste killen i världen men när jag vaknar bredvid honom och hans ögon är så ljusa och klara och hans hår ligger i mjuka vågor över pannan och hans tunna hud spänner över senor och skelett, då har jag aldrig sett något vackrare i hela mitt liv

the thought of us coming to dust

det är så konstigt, för när jag träffar dig nu undviker jag din blick och vänder mig bort så fort jag kan för du är fortfarande samma men jag har ändrats alldeles för mycket. på ett sätt skäms jag över att någon så tom som du kan ha betytt så mycket för mig. men jag var femton och helt söndertrasad och förstod alldeles för sent att du aldrig gjorde något för min skull utan bara för din egen.
men ändå; när jag hör de där textraderna med den välbekanta rösten och du ler över mikrofonen så lägger sig trygghetsvärmen i magen. precis som förut.

du har i alla fall den finaste utsikten.
men vilken sorts tröst är det när man står på knä i blött gräs framför ett provisoriskt kors med ditt namn på.
kom tillbaka, det är allt jag tänker när vi sitter alla fyra en bit bort mot ett träd och låtsas att vi inte gråter. kom tillbaka. du blev aldrig färdig här.

om en flicka på ett tåg

snett mittemot mig tvåhundra kilometer i timmen förbi småstad efter småstad -
färgglada strumpbyxor, jeansklänning med hängslen. välkammat hår, hon sätter fast klämmor i luggen med klumpiga händer och fumliga fingrar på småbarns vis. hon får prata med pappa i telefonen och skrattar högt med öppen mun och små tänder.
jag säger inte att jag tänker-
att jag vill-
men hon får det att värka i magen. kanske en dag sitter jag också i tvåhundra kilometer i timmen förbi småstad efter småstad med någon framför mig som är hälften mig och hela mitt hjärta.

om den allra viktigaste delen av min barndom

Sedan den 13:e juli har jag försökt skriva det här inlägget, försökt hitta ord som räcker till, som kan förklara. Men om man inte redan vet så finns det inget sätt alls att säga det på. Det går inte att förklara lyckan och sorgen och vänskapen och kärleken, kärleken, kärleken. Så det här är det enda jag har:
Tack, JK Rowling. Tack, Harry Potter.

han är min

"jag tror att jag är kär i dig"
"jag är kär i dig också"
"vill du bli min pojkvän?"
"ja. ja, det vill jag"
hans hjärtslag, så hårda mot revbenen, så envist starka. avslöjar nästan mer än hans ögon, fast bara nästan.
jag vågar inte känna efter om mitt fortfarande finns, men det måste det för blodet rusar i öronen.
och det gör ingenting att han sedan utbrister "det där var ju inte alls farligt" för jag har fortfarande huvudet mot hans hals och all hans värme i min säng.

dom små små orden är svåra ord

han ska strax gå, det vet jag.
så jag börjar samla ihop mitt mod. drar efter andan. väljer noga ut de exakta orden. slår in dem så fint jag kan. öppnar munnen för att prata.
men precis innan jag ska säga hans namn, så att han tittar ner på mig och ler och hans stora fina ögon ler också, så väller det där illamåendet upp i halsen. modet och orden och viljan rinner ner längst ner i magsäcken igen.
för många år av förluster har gjort mig feg så jag är tyst när han knäpper skjortan, när vi går nerför trappan, när han försvinner ut genom dörren. säger ingenting. säger absolut inte det som bränner i mig varje gång han kysser mig:
du, jag är nog kär i dig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0