klara

du har ett sätt att aldrig knacka, bara sparka in dörren. sedan första gången jag såg dig. pratade med dig. träffade dig. det är min värsta födelsedag någonsin, stockholm är så jävla handlingsförlamat på vintern och då står du i dörröppningen. enligt facebook är du singel igen. du kommer till stockholm snart, du vill träffas och jag tänker att jag har varit i göteborg tre gånger på ett halvår och vet att du har varit här, här i min lilla skitort till och med, men nu passar det. men det säger jag inte. visst ska vi träffas, säger jag bara. DET VAR TVÅ ÅR SEDAN SIST. du är mitt allra största tänk om.

 

minns. allt.

hånglade med andra för att låtsas att du inte fanns. funkade inte. du skickade alltid rebusar till mig som jag aldrig kunde lösa och en gång stod det JAG SKA TILL STOCKHOLM. skrev tusentals ord om dig och Det Omöjliga Avståndet. vi stod på trappan och du kysste mig och du var precis lagom lång och aldrig har väl mitt hjärta varit så nära att hoppa ur mig. hur avståndet sedan blev ännu längre när vi var tvungna att erkänna att nej det här var inte vad vi ville ha. att något så nära kan vara så långt bort sjöng du för mig en gång i skype och jag spelade in det och lyssnade på det häromdagen och så kände jag hela tiden då.