klara

”man kan inte gå runt och känna efter hela tiden. om jag skulle gå runt och tänka:
gör det ont att andas? ja, jo, det gör det nog
är jag helt trasig inuti? jo men visst
är själen fortfarande borta? jo, den är nog det
då skulle jag gå under”

visst gör det ont att tänka på de lockiga barnen du en gång kanske skulle fått och på de sånger du aldrig sjöng och hur tomt det kommer att bli i skolkorridorerna när man aldrig ser dig skina upp och komma emot en med armarna utbredda och axlarna långt uppdragna och huvudet på sned. men det ondaste är att höra henne säga saker som han kommer aldrig le sådär igen och desperationen i gråten som följer. att se honom skaka och tomheten i hans blick när en ensam tår rinner över näsan.

återigen tänker jag det; det måste vara oändligt mycket lättare att dö än att lämnas kvar. kom tillbaka nu.

En katt och råtta-lek genom Nacka

Men vem är egentligen katt och vem är råtta? Eller är det kanske katten som låter råttan tro att den är en katt?

Tyst nu, och ta en klunk av mitt vin, ta en cigg ur mitt paket och

Hångla upp mig mot den där väggen, är du snäll

Var min pojkvän för ikväll, lägg din arm om mig så att jag kan luta mig mot din axel

Håll min hand på väg till bussen och kyss mig, kyss mig, kyss mig!

Men tro inte att vi kommer byta telefonnummer för jag gör inte sånt längre

Nej, det var när jag var ung och dum och naiv och ute efter evig kärlek

Nu är jag bara ute efter jakten och kanske kroppsvärmen

Så bry dig inte om mig för ärligt talat, jag bryr mig inte om dig

Bara om hur lätt jag kan få dig

Kom närmre, kom närmast, men försök inte komma för nära det här som jag byggt upp runt mig

För det kan du inte hantera, jag har sett tuffare killar än dig försöka och hamna i fosterställning i ett hörn

Det här inne skulle slita dig sönder och samman men det här ute vill bara glittra med ögonen och sticka handen innanför din tröja

Du kan vara lugn, jag är inte tjejen som blir arg om du inte försöker få mig

Jag förväntar mig ingen fortsättning

Jag låter dig utnyttja mig om jag får utnyttja dig

Så har vi räddat ännu en fredagskväll

Så kan vi spinna och låtsas att vi är katter båda två

När vi egentligen bara bevisat vilka råttor vi är, som igen lyckats undvika och supa bort det som alltid jagar oss

Jag står utanför min gamla korridor och har precis sett klottret som fortfarande står i mitt förra skåp. Ser mot högstadiehuset tvärs över skolgården där jag spelade kula och såg blixten slå ner en gång. När jag gick i sjunde klass gick den snyggaste kille jag någonsin sett där inne. Han hade långt svart hår och det närmaste jag kom honom var när vi hade samma elevens val och han satt och brände håret på sina armar på lektionen. Jag ser honom på stationen ibland. Han har kort hår och proper stil nu men det bränner ändå alltid till.

Sedan går jag vägen ner till bussen igen. Samma väg som jag gick två gånger om dagen, fem dagar i veckan, i nio år. Jag skulle nog kunna gå den i sömnen.
Istället för att gå ner till bänken vid busshållsplatsen som man lärde sig att sitta på ryggstödet på, för på bänken loskade alltid de äldre, svänger jag uppför trappan jag egentligen hatar. Förrådet har samma färg, muren och asfalten ser likadana ut, och när jag sätter mig där jag satt den dagen för två år sedan mår jag nästan illa för att det känns exakt likadant. Sedan inser jag att allting har förändrats, reser mig upp och går. Jag ska inte tillbaks dit igen.

Det är bara några hundra meter mellan stället där jag blev dumpad av min första kärlek och platsen där jag först träffade min andra. Varenda centimeter asfalt här är dold bakom minnen. Jag passerar gula villan, där jag suttit så mycket i sofforna, hängt så mycket på spelningar, haft så många märkliga konversationer. Det är en ny generation på väg in. De sitter i våra soffor, umgås med våra ledare och åker på vårt läger.

Jag tänker att om ungefär ett år har jag gått ut min andra skola här. Då är vi för gamla för fritidsgården. Inget av det jag älskar här kommer att vara mitt längre. Jag går samma gator som alltid men de blir bara mindre och mindre, passerar samma hus där det bor folk jag känner och sådana jag kände en gång i tiden och sådana jag bara känner igen.
Här kysste jag min första pojke, här hade jag min första fylla, på de här gatorna har jag gråtit och skrattat och hatat, hatat, hatat, men tiden rinner ut.

Trångsund - jag älskar dig och jag hatar dig och jag måste härifrån snart, jag ska härifrån snart. Men jag kommer aldrig få dig ur blodet.

Jag vet allt det där om att inte ropa hej för tidigt och inte köpa skinnet innan björnen är skjuten och att den som hoppas på för mycket mister oftast hela stycket.
Och jag vet att det alltid finns en bugg, ingenting är felfritt, perfektion är bara illusion.
Ändå:
Djupet i de bruna ögonen. Lukten av hans kind. Värmen från hans hals. Händerna om min midja. Hur han blåser brunlockig lugg ur ögonen. Hur han låter precis innan han skrattar.

Vi klättrar upp i trädet mitt på ängen, hans långa ben tar honom överallt, jag försöker följa efter. Till slut sitter vi på en tjock gren och våra knän nuddar varandra och han lutar mig mot mig och han kysser mig eller så kysser jag honom, det är svårt att veta, och jag sticker händerna under hans halsduk och han håller stadigt tag om min rygg och han luktar så gott så att det nästan svartnar och jag är tillräckligt nära för att känna hans hjärtslag mot mitt bröst, som om han hade ett rastlöst litet djur där inne.

Och i den sekunden, när vi sitter flera meter över marken och är på väg längre bort än så, när jag inte längre fryser för det finns så mycket annat som är viktigare att känna just då, så tänker jag:
Det kanske finns något där ändå.

Han var den jag placerade mellan omöjlig och orealistisk men nu står han framför mig på ica och väljer godis och ser ut/pratar/rör sig/doftar/ler precis exakt så som jag förväntade mig och går bredvid mig hela vägen hem och tittar koncentrerat på min favoritfilm utan att säga särskilt mycket och konstaterar att den var ju ändå rätt bra.

Det är nog någon sorts naturkraft närvarande, kanske magnetism, för när vi sedan flyttar närmare och hand rör vid hand och läppar prövar läppar så är det icke-stoppbart, icke-kontrollerbart och det naturligaste någonsin. När han bestämmer sig för att stanna över natten och jag somnar med hans värme i min säng så tänker jag att det är nog enda sättet det kunde sluta på.

Vår självbild styr vårt beteende

”Ja men om man ser sig själv som den alltid duktiga flickan är det klart att man beter sig så”

Plötsligt ser jag mig själv som genom en annan spegel,

Inte den vanliga där jag bara ser mig själv som stirrar tillbaka med kanske lite för mycket påsar under ögonen, lite för slitet hår och lite för mycket komplex för mina korta ben

Nej, jag ser mig själv i ringen på mattan i 6-års och läraren som säger nu ringer det jag måste svara du kan väl läsa istället Klara? Och hur jag läser för resten av klassen

Jag ser uttrycket i mina ögon när någon som aldrig pratar med mig annars kommer fram och frågar om hjälp, ser hur trött jag blir men hur jag på något sätt ändå ler och säger ja men visst, nu sätter vi oss här och ser vad det är som är svårt egentligen, är det ekvationssystemen igen?

Jag ser klasskamraternas småflin när de frågar hur gick det Klara? MVG eller? Och jag ser hur jag får aningens mer färg i ansiktet men hur nöjd jag ändå är när jag avfärdar dem

Jag ser alla tappade hakor, hör folk: men GUD Klara, RÖKER du?! DET trodde jag aldrig om dig och hur jag mumlat nej det är bara för att jag är full, skulle aldrig annars, såklart

Jag ser alla sekunder jag blundar innan jag vågar lyfta på papper eller scrolla ner skärmen för att se resulatat, alla utvecklingssamtal och alla olika röster som säger ja men du är ju så duktig, det här är ju inga problem

”…Och hur kan man förändra sin identitet när det är den man styrs av?”

December spräcker mina läppar och jag får väl någon form av flashback:
Jag minns när det var jag&pojken och när vi var ifrån varandra
(förutom värken mellan revbenen)
Blev mina läppar torra&trasiga
Han hade alltid lypsyl i jeansfickan –
Jag minns rörelsen när han skruvade upp stiftet,
Hur hans blick föll när han gned det mot läpparna,
Men inte hur det kändes när han kysste mig lika mjuk

Det där torra&trasiga blev för mig ännu ett tydligt fysiskt exempel
På hur någonting av mig bara föll bort när han inte var där
Och ungefär höll ihop mig

ibland undrar jag vad jag håller på med. vad han håller på med.
vad fan vi håller på med.

och jag vet att jag inte borde men jag kan inte låta bli att tänka tänk om.
tänk om det inte var 436,1 km väg som skiljde oss åt. om våra förutsättningar hade varit annorlunda.

då hade han kanske legat mellan mina lakan. i detta nu.
och klagat klara, förfan, stäng ner facebook och kom hit istället.


men jag får inte tänka tänk om. för det finns inga tänk om.

Så mörkret har landat och världen är tystare och kallare och snön är isolering och den järngrå himlen stötdämpar hoppet. Vi gömmer oss i lågmäldhet, bäddar ner oss i vaddering.

Jag vet inte om det har med min post-potter depression att göra eller om det bara är känslan av alltets konstanta svärta men varje gång jag passerar någon på gatan önskar jag att de ska sänka en kniv mellan skulderbladen.

Kanske slita av muskler och nervtrådar och artärer och allt som gör ont. Så att jag får passera till andra sidan och kanske äntligen sova ut.