klara

det är dags för mannen i den vita hatten och jag börjar gråta så fort jocke plockar med strängarna på den akustiska gitarren. en bänkrad i en rastlös sen april och jag gråter för min avslutade gymnasietid. för att den här låten säger mer om mig än vad något annat gör. än finns det tusentals tårar kvar och jag lämnar ett hundratal här. sedan kommer sticket och jag gråter för allt, för vänner som försvunnit och de som vuxit fast, för framtiden, för Simon, för mitt förhållande, för allt det jag vill säga men håller kvar tryckt mot gommen. för alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål. för att jag odlar min rädsla och kastar pil i min kuvös. för att älskling vi var alla en gång små och vi ska alla en gång dö. 

 

och jag gråter för att han inte längre avslutar med du och jag ska aldrig dö. kan jag inte få låtsas att det är så, bara ett par sekunder?

det är som att någon skruvar ner volymen. äntligen är jag där igen, i den där sängen med hans bultande hjärta strax bredvid mig. i mörkret börjar hen berätta om allt hen sett och gjort sedan vi sågs sist och sen kramar hen mig hårt hårt hårt och viskar "jag hade glömt hur fint vi har det"

 

 

och jag slösar så mycket tid på att vara rädd och på att tro det värsta och på att hitta det allra mest destruktiva och trasiga sättet att se saker på men just då just där fanns det ingenting alls att älta. bara det varma i hans röst och vetskapen om att vi klarade det om att jag klarade det

Det tar bara ett par minuter av ensamhet innan jag börjar gråta. Jag biter mig i handen på tunnelbanan trots att jag skäms för jag har lovat på hedersord att jag inte ska göra så längre. Det har gått FYRA FUCKING ÅR sedan någon sa att jag borde gå och prata med någon för första gången men jag är för jävla feg, för feg för allt, vill saker i fem minuter innan jag ändrar mig och använder honom, att han håller mig kvar, som en ursäkt för att jag är SÅ JÄVLA FEG OCH SÅ JÄVLA RÄDD. För allt. För att femton dagar utan honom känns som tusen dagar för mycket. För att livet ligger vidöppet framför mig men jag vill bara lägga mig under täcket och räkna andetag. För att jag är så svag så svag så svag. Ett två tre fyr in genom näsan ut genom munnen. Jag minns inte ens hur man gör det här längre. Det var länge sedan jag lyckades sätta rätt ord på någonting alls.

 

Det är inte tomt i mig men det skriker skriker SKRIKER och oavsett hur högt jag skruvar upp musiken så överröstar det allt. Det är något jag glömt och jag vet inte vad men jag tror att det var viktigt.