klara

VAD LYSSNAR DU MEST PÅ JUST NU?
jag har en spotifylista för det som heter precis just nu.

NÄMN EN LÅT SOM GÖR DIG LEDSEN.
alphaville-forever young och marit bergman-forever doesn't live here anymore. och kent-m ofta.

VILKEN ÄR VÄRLDENS MEST STÖRIGA LÅT?
herrejävla gud, den här skiten såklart.

FAVORITBAND/ARTIST, OF ALL TIME?

kent såklart

BAND/ARTIST DU NYLIGEN UPPTÄCKT?
har nyligen insett vampire weekends storhet.

BÄSTA KVINNLIGA RÖST?
simon norrsvedens 14-åriga sångelev marie. helt ärligt.

BÄSTA MANLIGA RÖST?
jag är väl inte direkt den som går så mycket på sångkvalité när jag lyssnar på musik, ju skitigare desto bättre ungefär. men jocke berg sjunger väldigt bra, oavsett om det är fint eller mer kantigt.

VAD LYSSNAR DU PÅ NÄR DU HÅNGLAR?
skulle vilja lyssna på neon trees-animal. har ett utkast till ett inlägg om precis exakt det faktiskt, någonstans.
(eller så lyssnar jag på ligglistan såklart)

VAD LYSSNAR DU PÅ INNAN DU GÅR PÅ FEST?
(hoppas ni får hångla ikväll) under uppbyggnad.

SENASTE KONSERTEN?
var och såg simon norrsveden i fredags. det var jättefint.


VEM ELLER VILKA LYSSNAR DU PÅ MEST JUST NU?
simon norrsveden och säkert skulle jag nog säga.

 

HAR DU NÅGONSIN DEJTAT EN MUSIKER?
nej. folk som spelat gitarr, ja, men det krävs lite mer än så för att räknas som musiker tycker jag.

VAD TYCKER DU OM KLASSISK MUSIK?
jag tycker att det kan vara hemskt fint om man är på det humöret.

VAD TYCKER DU OM COUNTRYMUSIK?
ingen särskild åsikt. inte min grej riktigt kanske. tänker bara på miley cyrus pappa.

LYSSNAR DU PÅ MUSIK PÅ FRÄMMANDE SPRÅK?
knappt alls. lite engelsk och lite lite franskt. men typ 90% är på svenska (om det ens räcker)

VILKEN KÄND MUSIKER SKULLE DU GIFTA DIG MED OM DU FICK CHANSEN?

det skulle nog bli markus krunegård.

DITT FAVORITSOUNDTRACK (FILM)?
yann tiersens till amelie från montmartre såklart.

SÄTT PÅ EN LÅT SOM AVSLUTAR DEN HÄR LISTAN FINT.

hans skratt genom mikrofonen, på något sätt över alla 436100 meter som skiljer oss åt, tills den landar framför mig mellan de gula väggarna. för 120 timmar sedan satt han lutad mot väggen bakom mig. nu är han bara en röst i högtalarna igen.

och han ska gå, men först ska han säga något fint eftersom att han skämtade om mitt namn igen.
han säger men det är ganska svårt, för det finns så mycket fint med dig

(men herregud kan du bara skjuta mig istället det hade kanske varit lite enklare)

han säger vet du vad klara? du är väldigt bra på att kyssas

det bränner till i magen och i halsen för jag kan inte fatta att det är han som säger så, att han säger så till mig, att han faktiskt säger så samtidigt som helvete. helvete helvete helvete. att något ska vara enkelt är tydligen för mycket begärt. 

Han var den jag placerade mellan omöjlig och orealistisk men nu står han framför mig på ica och väljer godis och ser ut/pratar/rör sig/doftar/ler precis exakt så som jag förväntade mig och går bredvid mig hela vägen hem och tittar koncentrerat på min favoritfilm utan att säga särskilt mycket och konstaterar att den var ju ändå rätt bra.

Det är nog någon sorts naturkraft närvarande, kanske magnetism, för när vi sedan flyttar närmare och hand rör vid hand och läppar prövar läppar så är det icke-stoppbart, icke-kontrollerbart och det naturligaste någonsin. När han bestämmer sig för att stanna över natten och jag somnar med hans värme i min säng så tänker jag att det är nog enda sättet det kunde sluta på.

första säsongen av OC har börjat gå på eftermiddagarna. jag spelar in dem och har ett litet maraton ikväll. det är avsnitten när oliver trask är med.
tänker att han bara blir snyggare, någonstans på vägen från första mötet utanför psykologen via kokainköp och agressionsanfall och påhittad flickvän och ett på-låtsas självmordsförsök, till scenen på hotellrummet när han står med pistolen mot tinningen och gråter och säger till marissa att han skjuter om hon går för då har han ingenting att leva för.
tänker att det inte är okej att känna så mycket medlidande för en kille som skar upp sina handleder på skoltoaletten på grund av besatthet för en tjej (speciellt inte för en som liksom... inte existerar).


det kanske är jag som borde uppsöka psykolog (kanske sitter det en oliver trask och väntar på mig utanför)

vuxna män i simhallen, från kanske balkan eller mellanöstern, där de aldrig fick se havet, som står i den allra grundaste delen av poolen tillsammans med en yngre släkting och kämpar med armtag och bentag och hålla huvudet över vattenytan.

jag måste erkänna – trots hans smala läppar är det något speciellt med hans mun. hur han biter sig i läppen och ler, eller fuktar läpparna med allra yttersta tungspetsen, men mest kanske rösten som kommer ur den. stark på det bästa språket jag vet som sjunger ord som jag önskar att jag hade skrivit.
han spelar akustisk gitarr och jag skulle vilja mäta hur knotiga hans fingrar är men är inte säker på vilken enhet jag borde använda och han är bara en i raden av sångare jag förälskar mig i för en kväll.

Vår självbild styr vårt beteende

”Ja men om man ser sig själv som den alltid duktiga flickan är det klart att man beter sig så”

Plötsligt ser jag mig själv som genom en annan spegel,

Inte den vanliga där jag bara ser mig själv som stirrar tillbaka med kanske lite för mycket påsar under ögonen, lite för slitet hår och lite för mycket komplex för mina korta ben

Nej, jag ser mig själv i ringen på mattan i 6-års och läraren som säger nu ringer det jag måste svara du kan väl läsa istället Klara? Och hur jag läser för resten av klassen

Jag ser uttrycket i mina ögon när någon som aldrig pratar med mig annars kommer fram och frågar om hjälp, ser hur trött jag blir men hur jag på något sätt ändå ler och säger ja men visst, nu sätter vi oss här och ser vad det är som är svårt egentligen, är det ekvationssystemen igen?

Jag ser klasskamraternas småflin när de frågar hur gick det Klara? MVG eller? Och jag ser hur jag får aningens mer färg i ansiktet men hur nöjd jag ändå är när jag avfärdar dem

Jag ser alla tappade hakor, hör folk: men GUD Klara, RÖKER du?! DET trodde jag aldrig om dig och hur jag mumlat nej det är bara för att jag är full, skulle aldrig annars, såklart

Jag ser alla sekunder jag blundar innan jag vågar lyfta på papper eller scrolla ner skärmen för att se resulatat, alla utvecklingssamtal och alla olika röster som säger ja men du är ju så duktig, det här är ju inga problem

”…Och hur kan man förändra sin identitet när det är den man styrs av?”

December spräcker mina läppar och jag får väl någon form av flashback:
Jag minns när det var jag&pojken och när vi var ifrån varandra
(förutom värken mellan revbenen)
Blev mina läppar torra&trasiga
Han hade alltid lypsyl i jeansfickan –
Jag minns rörelsen när han skruvade upp stiftet,
Hur hans blick föll när han gned det mot läpparna,
Men inte hur det kändes när han kysste mig lika mjuk

Det där torra&trasiga blev för mig ännu ett tydligt fysiskt exempel
På hur någonting av mig bara föll bort när han inte var där
Och ungefär höll ihop mig