klara

Vår självbild styr vårt beteende

”Ja men om man ser sig själv som den alltid duktiga flickan är det klart att man beter sig så”

Plötsligt ser jag mig själv som genom en annan spegel,

Inte den vanliga där jag bara ser mig själv som stirrar tillbaka med kanske lite för mycket påsar under ögonen, lite för slitet hår och lite för mycket komplex för mina korta ben

Nej, jag ser mig själv i ringen på mattan i 6-års och läraren som säger nu ringer det jag måste svara du kan väl läsa istället Klara? Och hur jag läser för resten av klassen

Jag ser uttrycket i mina ögon när någon som aldrig pratar med mig annars kommer fram och frågar om hjälp, ser hur trött jag blir men hur jag på något sätt ändå ler och säger ja men visst, nu sätter vi oss här och ser vad det är som är svårt egentligen, är det ekvationssystemen igen?

Jag ser klasskamraternas småflin när de frågar hur gick det Klara? MVG eller? Och jag ser hur jag får aningens mer färg i ansiktet men hur nöjd jag ändå är när jag avfärdar dem

Jag ser alla tappade hakor, hör folk: men GUD Klara, RÖKER du?! DET trodde jag aldrig om dig och hur jag mumlat nej det är bara för att jag är full, skulle aldrig annars, såklart

Jag ser alla sekunder jag blundar innan jag vågar lyfta på papper eller scrolla ner skärmen för att se resulatat, alla utvecklingssamtal och alla olika röster som säger ja men du är ju så duktig, det här är ju inga problem

”…Och hur kan man förändra sin identitet när det är den man styrs av?”