klara

jag kan inte låta bli att tänka om.

tänk om vi hade träffats om tio år istället.
vi hade varit 26.
vi hade haft en ärlig-på-riktigt-chans.

han hade väl varit tatuerare någonstans.
vet inte vad jag hade gjort. skrivit kanske.

saken är den att jag vet.
att jag hade kunnat bli så himla satans jävla pinsamt kär i honom.
världsomvälvande kär.

jag märkte det;
på hur det kändes att gå ifrån honom.
på hur något i mig, kanske som ett inre väsen kanske själen, darrade ibland när han såg på mig.
på hur det blev så mycket mer för varje dag.

19/11-07 första gången
de tog min konsertoskuld. jag minns det som det bästa som hänt mig.
jag minns det som glitterbyxor total lycka och kärlek för stor för lilla mig.
egentligen var det en helt vanlig måndagskväll med fyra slitna gubbar.

9/2-08 andra gången
det var kallt ute och jag minns hur förbandet den där konstiga snubben som kallade sig familjen fick mig att vilja dansa men alla andra stod still så då gjorde jag också det.
jag minns jockes röda cirkusjacka och jag minns utan dina andetag och hur hjärtat steg när de började med att spela vy från ett luftslott. och hur jag började gråta på mannen i den vita hatten helt oundvikligt.

28/6-08 tredje gången
jag kom direkt till kön från konfirmationsmöte i kyrkan och vi drack för många red bull och lyssnade på soundchecken utan att andas.
jag minns att vänta på att thåström skulle sluta och jag minns hur vi fick hela publiken att ropa på sören roddaren.
jag minns stenbrott som inledningslåt och hur ljus himlen var och hur fantastiskt det var med konfettin och hur jag var förbluffad efter, vadå kunde det ens vara så bra?

23/7-08 fjärde gången
jag var ensam på sofiero i helsingborg och håkan hellström var förband och jag minns hur det kändes som den ultimata konserten, mina två favoriter i ett.
jag minns hur trött jag var efter bara håkan och hur udda underbara låtar de körde, typ ingen kommer att tro dig, och hur mycket de berättade om låtarna och hur roliga de var.

26/2-10 femte gången
första gången på femhundraåttiotvå dagar. det var kallt ute och laura köpte kent-cigg bara för att.
jag minns hur mycket tryck det var och hur jag tappade hakan och allt när tusentals konfettiduvor med låttexter på regnade ner och hur chockad jag var efter, hur jag insåg igen igen igen varför de är mitt favoritband.

19/3-10 sjätte gången
jag skolkade och åkte till gbg och vi satt i kön och åt pannkakor och det var kallt som fan, mina fingrar ramlade näst intill av.
jag minns att låtlistan var bättre än i februari och hur bra på drift var och att publiken var mycket bättre än i sthlm, verkade ha roligare liksom.

15/7-10 sjunde gången
det var festival och vi sprang från robyn för att inte få alldeles hemska platser. jag hade knappt lyssnat på nya skivan och blev besviken på hur mycket nytt de spelade.
jag minns att de verkade trötta och hur jag någonstans kände hur det här kunde vara sista gången jag såg dem. att jag liksom var klar med dem efter det här. var det bara det här liksom.

22/7-10 åttonde gången
vi hittade dit-vädret var bra-till största delen trevligt folk-tillräcklig matsäck-mysig kö-bästa vakterna-andra raden-bra låtar-världens världens världens bästa band.
jag minns hur jag liksom inte hade några ord, jag kunde bara sjunka ner bland fåglarna på marken när vakterna monterade ner kravallstaketet och gråta gråta gråta.
för att de är så jävla bra. för att de verkade så glada att vara där. för att jag var så glad att vara där.

kent - är och kommer alltid att vara mitt favoritband.

liksom; jockes banankropp, hans händer, hans röda skor, hans glitterbyxor och läderbyxor och alla snygga jackor, hans mellanstadiefrisyr och hans nya hippa hår, hans tummar uppåt, hur han rör sig, den ultimata allsångsledaren, hans prat om den eviga kärleken, cp-rycket, hans danser. markus maraccas bakom trumsetet, hans körer, hans lugg, dricka öl mellan låtarna. samis fula mustasch, hans solon, hur badass han är med cigg i mungipan under låtarna. hur mycket martin svettas, hur det droppar och stänker, hans hjärta till publiken, klättra på högtalarna.
extraverserna på mannen i den vita hatten, handvevandet på 747, fingrarna mot himlen i vy från ett luftslott, skrika högst på "ni kan skratta om ni vill håna oss vi rör oss ni står still", handhjärtan på kärleken väntar, skriken när fåglarna blåses ut, skynket som faller ner i början,
ALLT ALLT ALLT

jag är kär i dem och jag är kär i deras musik och jag är kär i vad de har gjort med mig.
tack kent.

när jag ser Pojken som skänkte mig ett år i gråskala blir jag alltid lika förvånad över hur lite det känns.

jag ville ju dö
och nu är det bara:
jaha. där står han.

han bor med henne nu, hon som jag vet att han dumpade mig för även om han aldrig skulle erkänna det.

det är märkligt att tänka att det kommer hända fler gånger.
man gråter och gråter och gråter och hatar sig själv och honom och alla andra och en dag reduceras det till:
jaha. där står han.

jag lever i förnekelse.
från och med nu;
jag lever i förnekelse.


tankarna styr känslorna och om jag tänker att inget gör ont så kommer det inte att göra det heller.
så jag bestämmer mig för att må bra och förneka.

och göra annat vettigt istället för att slösa ett år till på misär och skriva meningslösa inlägg om vad som kunde varit.
så jag tänker väcka liv i min andra blogg (www.nagotheltannat.blogg.se) snart, och jag tänker skriva mer, och jag tänker leva mitt liv och ha den bästa sommaren i mannaminne.