klara

det här är vad jag vill säga:
du, jag måste bara säga det, att jag har blivit så mycket sämre sedan det tog slut. jag var mitt bästa jag när jag var med dig, då hade jag liksom en anledning att anstränga mig. och jag vill vara den du fick mig att känna mig som igen. det spelar ingen roll att vi inte gillar samma musik eller samma filmer eller att du egentligen inte alls är min stil eller att vi kanske är för olika, du och jag. jag tror att du är den enda som någonsin förstått mig och jag hatar mig själv för att jag gjorde det så svårt för dig och jag tror fortfarande på det där, du vet, om att ifall det inte funkar med dig så lär det inte funka med någon. om jag kunde så skulle jag spola tillbaka tiden och jag skulle ha valt dig igen. och igen och igen och igen.

men det här är vad jag säger:
hej

just där och då var det rätt&riktigt men här och nu ångrar jag mig

för det skulle aldrig aldrig bli och han skulle aldrig sätta mig först och nu blev det precis så det inte fick bli; att jag tycker för mycket om honom



jag skiter i honom
jag skiter i honom
jag skiter i honom

jag skiter i allt

Mängden om och men spelar ingen roll för det finns inga ord i världen som kan förändra det här.
Det är så orättvist; att jag bara får se honom som pixlar på en skärm när andra får känna sådär mest hela tiden. Som i magen för exakt två veckor sedan när vi stod på en trappa och smala bruna händer var runt min midja och jag fick luta mig mot hans hals.
Frågan är inte var vi står för vi står kvar och trampar;
Jag, här.
Han, där.
Mellan oss, samma 436,1 km.

Det är ingenting och allt på samma gång. Det är tillräckligt mycket för att förbanna allt, ge upp, låtsas att man inte bryr sig och bry sig alldeles för mycket ändå.