klara

jag tappar räkningen på hur många nätter vi spenderar såhär. varenda en känns som en feberdröm. du sover aldrig. jag vill vara vaken med dig men faller handlöst för sömnen varenda gång. min kropp är för tung och mina ögon fulla av småsten. jag vaknar oftare än vanligt, kanske är jag orolig för dig. vill bara se att du är kvar. du står i fönstret och röker, du sitter på mattan och spelar tv-spel, du ligger bredvid mig i sängen med datorn på magen. nästan varje natt snyftar jag lågmält utan att i dagsljus kunna minnas vad jag har att vara ledsen över. 

 

längtar jämt till timmarna innan min väckarklocka ringer, när du stänger av allt annat och kommer och håller om mig med huvudet vilandes mot min nacke. då gör jag allt för att hålla mig vaken. då är jag nästan lycklig.

det är torsdag och knappt kväll men vi köper ändå en flaska rödvin. min bästa vän sitter mittemot mig på dovas och jag gråter öppet. märker knappt att jag gör det längre. det droppar ner på bordet. vill inte vara ensam någonsin så får åka med honom hem och sova på hans soffa. tänker att om jag inte hade haft såna vänner som jag har hade jag gett upp för länge sen.

 

*

så fort jag är ensam känns det som om jag kvävs. fulgråter på tåget. ont i magen, skakar, fryser, svettas, all tid fokuseras på att inte lägga mig ner och skrika i snön. hemma ligger jag bara i sängen och kan inte röra mig. allt. gör. ont. äter inte på lunchen, jag går ute och kedjeröker tills händerna är röda och alldeles stelfrusna. de har huggit ner mitt favoritträd, det vackraste trädet jag visste. passerar stubben och hulkar ner i vanten. känns som jag förlorat en vän.

 

*

på julbordet är alkoholen gratis så jag fyller mig så gott det går. glögg, snaps, vitt vin, öl, rött vin, någon drink till efterrätt. vet inte när sprit blev min främsta problemlösare men så fort jag börjar känna värmen i magen mår jag bättre igen. tappar känsel i tungan av snapsen. vi åker in till stan, kommer in på en klubb vi är sex år för unga för. där och då kan jag bara skratta åt allt. åt schlagergolvet, åt medelålders män som grindar, åt att mitt hjärta gör så fruktansvärt ont. snusar utan att spy och mår ändå rätt bra. tills vi säger hejdå och jag sitter på nattbussen hem. ensam igen.

kan inte skriva här som vanligt längre. det går inte. vet inte hur jag ska lösa det. vill ju inte förlora er som fortfarande läser. vill inte ha en ny blogg egentligen. vill inte ha en låst blogg egentligen heller. 

 

återkommer. 

du har ett sätt att aldrig knacka, bara sparka in dörren. sedan första gången jag såg dig. pratade med dig. träffade dig. det är min värsta födelsedag någonsin, stockholm är så jävla handlingsförlamat på vintern och då står du i dörröppningen. enligt facebook är du singel igen. du kommer till stockholm snart, du vill träffas och jag tänker att jag har varit i göteborg tre gånger på ett halvår och vet att du har varit här, här i min lilla skitort till och med, men nu passar det. men det säger jag inte. visst ska vi träffas, säger jag bara. DET VAR TVÅ ÅR SEDAN SIST. du är mitt allra största tänk om.

 

minns. allt.

hånglade med andra för att låtsas att du inte fanns. funkade inte. du skickade alltid rebusar till mig som jag aldrig kunde lösa och en gång stod det JAG SKA TILL STOCKHOLM. skrev tusentals ord om dig och Det Omöjliga Avståndet. vi stod på trappan och du kysste mig och du var precis lagom lång och aldrig har väl mitt hjärta varit så nära att hoppa ur mig. hur avståndet sedan blev ännu längre när vi var tvungna att erkänna att nej det här var inte vad vi ville ha. att något så nära kan vara så långt bort sjöng du för mig en gång i skype och jag spelade in det och lyssnade på det häromdagen och så kände jag hela tiden då.