the thought of us coming to dust

det är så konstigt, för när jag träffar dig nu undviker jag din blick och vänder mig bort så fort jag kan för du är fortfarande samma men jag har ändrats alldeles för mycket. på ett sätt skäms jag över att någon så tom som du kan ha betytt så mycket för mig. men jag var femton och helt söndertrasad och förstod alldeles för sent att du aldrig gjorde något för min skull utan bara för din egen.
men ändå; när jag hör de där textraderna med den välbekanta rösten och du ler över mikrofonen så lägger sig trygghetsvärmen i magen. precis som förut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0