kanske mannen i den vita hatten 16 år senare

första dagen i gymnasiet och du gick ner för trappan och jag såg dig och såg dig och såg dig och slutade aldrig se dig. sista natten i gymnasiet och jag har fortfarande inte släppt dig och kanske aldrig kan släppa dig. så cirkeln är väl sluten på något jävla vis.
det är ju du. du som täcker många dagbokssidor och finns i många kryptiska blogginlägg och många drömmar om natten. dig som jag sträckt på nacken efter i alla skolkorridorer och ibland undvikit och ibland ställt mig för nära. det är ju du.
jag vet inte men kanske kommer jag aldrig kunna förtränga hur dina ögon formas när du skrattar och den där blicken du ibland gav mig, som om det var något bara vi förstod, eller hur precis den där nyansen av lila alltid får mig att tänka på dig. kanske kommer jag aldrig kunna sluta tänka tänk om. kanske kan jag aldrig komma undan det där varma och klibbiga du får mig att känna men det är jag för stolt för att någonsin berätta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0