klara

du väcker mig innan jag hunnit inse att jag somnat. det är över midnatt och officiellt tjugosjätte september och du pussar mig så mjukt och säger "jag ville bara säga grattis på vår tvåårsdag somna om nu" och jag lägger mina händer över dina kinder och kysser dig så hårt jag orkar. två år. det är långt förbi personligt rekord för oss båda. okänd mark men vi går med säkra steg. vi är inte rädda för avgrunden. inte just nu.

 

*

 

vi börjar försiktigt skapa våra egna uppfattningar om hur saker i vardagen ska ordnas upp. säger till varandra att "sådär ska vi inte ha det hemma hos oss". det känns som en låtsaslek. det är inte ens en vecka kvar nu men jag har inte packat någonting. det känns som en låtsaslek. i en diskussion har du min rygg och står upp för det som är viktigt för mig och jag blir så glad att jag vill gråta. klämmer din hand och viskar tack och du är nonchalant som vanligt och rycker på axlarna men jag tror att du vet vad det betydde. för första gången säger du vår lägenhet istället för min. jag är så glad att vi kan vara på samma lag ibland. det känns som en låtsaslek men på tisdag blir det verklighet.

 

*

 

du känner mig så väl, jag förstår inte hur. du kan förutse mina reaktioner långt innan jag gör det. du fattar mitt sinne och min kropp som om det bara var en förlängning av dig själv. två år men det finns inget med oss som går på rutin. du får mig fortfarande att vrida mig i lakanen som om dina händer mot min hud var något nytt. jag försöker förstå dig tillbaka men om jag är en gästbok så är du en dagbok med lås. de ögonblicken när jag får bläddra i dina sidor är som diamanter. ibland rycker det till i min destruktiva nerv, en lockande impuls som lovar känslor som knivar och en anledning att gömma sig i ölglas. men inget lockar tillräckligt för att dra mig över gränsen. jag stannar hos dig. jag förstår inte hur du kan vara så trygg när du är så trasig, men jag stannar hos dig.