amy whinehouse och alldeles för många norrmän tas också ifrån oss (vår simon då kan inte han också få ett uppslag och hela världens sympati och sorger och twittermeddelande från rihanna?). blixtar lyser upp himlen men det åskar inte.
vi tänker att det är världens undergång på väg. nu handplockas de ut, de som skonas, de som är för bra för resten av mänskligheten. kvar blir vi hemska småsinta jävlar.
”man kan inte gå runt och känna efter hela tiden. om jag skulle gå runt och tänka: gör det ont att andas? ja, jo, det gör det nog är jag helt trasig inuti? jo men visst är själen fortfarande borta? jo, den är nog det då skulle jag gå under”
visst gör det ont att tänka på de lockiga barnen du en gång kanske skulle fått och på de sånger du aldrig sjöng och hur tomt det kommer att bli i skolkorridorerna när man aldrig ser dig skina upp och komma emot en med armarna utbredda och axlarna långt uppdragna och huvudet på sned. men det ondaste är att höra henne säga saker som hankommer aldrig le sådär igen och desperationen i gråten som följer. att se honom skaka och tomheten i hans blick när en ensam tår rinner över näsan.
återigen tänker jag det; det måste vara oändligt mycket lättare att dö än att lämnas kvar. kom tillbaka nu.
ditt leende på långt håll i korridorerna, alltid samma värme i din blick, alltid samma hårda kramar, alltid samma glada röst när du sa mitt namn. tänker på att jag en gång skrev en dikt om dig och dina ögon och hur gärna jag ville att jag skulle vara speciell för dig. hur jag ville att du skulle vilja ha mig. men det känns så löjligt långt borta. det där leendet känns närmre, och när du sjöng på skolavslutningen, och jag kommer ihåg den där gången på bobby när du sjöng den där sorgliga låten och hur jag lyssnade på inspelningen och ville gråta långt efter. jag träffade dig nyss, du var på festivalen och var så levande, dräggigaste jag sett med trasiga skor och sönderslitna jeans och stor humor, skrämde livet ur förbipasserande med vinkranen ur gylfen.
jag kommer sakna att möta dig i korridorerna, jag kommer sakna att se dig spela gitarr i en stor grupp men sjunga bara för din egen skull, jag kommer sakna att köra händerna genom dina lockar och försöka övertala dig att inte klippa dig, jag kommer sakna ditt självklara sätt och din nästan överdrivna värme. men vad är ord. de är meningslösa även om jag skriver dem i sten. du kommer aldrig läsa dem, du kommer aldrig veta det där jag kanske borde ha sagt.
som att en stenbumling rullas undan och blottar en brunn under revbenen, strax ovanför solar plexus, och ur den brunnen hämtas saker från allra längst in, saker jag inte visste fortfarande existerade, som borde vittrat bort för länge sedan, saker som en stenbumling stängt in och torkat ut. men när han säger vad fin du är eller pressar sina läppar mot min panna översvämmas brunnen nästan och skulle kunna rädda en hel u-landsby från uttorkning och kanske ett tonårshjärta från cynism.
