klara

som att en stenbumling rullas undan och blottar en brunn under revbenen, strax ovanför solar plexus, och ur den brunnen hämtas saker från allra längst in, saker jag inte visste fortfarande existerade, som borde vittrat bort för länge sedan, saker som en stenbumling stängt in och torkat ut. men när han säger vad fin du är eller pressar sina läppar mot min panna översvämmas brunnen nästan och skulle kunna rädda en hel u-landsby från uttorkning och kanske ett tonårshjärta från cynism.