jag tror det knappt själv men sen i lördags vet jag nått som jag alltid velat veta
inte som markus att jag vet vad den sista jag älskar kommer att heta
men jag vet att jag finns kvar någonstans där inne
att hoppet finns att jag fortfarande tror att jag inte är
förlorad till cynismen
att jag fortfarande kan bära hjärtat i rockärmen
och inte under lager av pansar
sen i lördags vet jag nått som jag alltid velat veta -
att mina känslor ligger fortfarande utanför huden
det krävdes bara en natt bredvid någon som inte släppte taget
för att inse
att jag vet skillnaden mellan det bara djuriska och det som faktiskt känns
att det kan bubbla i mig som alltid
att jag vet hur det ska vara
det kommer göra ont när jag faller
(för faller kommer jag att göra)
men hellre att jag faller än aldrig kommer någonstans alls
det är fredag natt nästan lördag
världens bästa kväll med ungefär alla människor jag tycker om samlade och bara massor av lycka och musik.
fast jag fick gå hem i femton minus och fortfarande inte känner mina tår så är jag glad.
gladgladglad
för jag vågade. och det betyder allt.
jag vågade och det trodde jag aldrig men jag gjorde det.
suspekt är ett fint ord men jag får inte använda det så ofta
jag kommer ihåg orden de var liksom:
jag vill sticka en stämgaffel i bröstet på dig. bara rakt in. för att liksom höra vilken ton du är.
studsade alldeles för skönt mot mina väggar
någon sa att
hallå det funkar inte så en stämgaffel kan inte göra så den kan inte avgöra vilken ton det är
men jag sa
skit i det. stick in den ändå
feber
jag gör dig till ord på papper och
du
får
inte
vara
något
mer
då kan jag riva sönder dig och skrynkla ihop dig och bränna upp dig och sprida ut din aska
om och om och om och om igen
om kyssar
min första kyss:
var andra juni, precis innan slutet av sjuan. jag gillade honom och han gillade mig och vi hade tillbringat hela dagen tillsammans i solen. hand i hand. så jag borde väl ha väntat mig det men hans mun mot min under klimaxet av filmen vi såg (kanske den där om agenten som blir skönhetsdrottning?) var totalt oväntad.
sedan skulle jag hem och äta och då var jag fortfarande snurrig i benen och ramlade nästan över soffbordet.
min mest minnesvärda kyss:
var med pojken. vet egentligen inte varför jag kommer ihåg just den så väl (han hade den där mörka munkjackan och min sjal på sig jag hade en kenttröja). det var väl också en andra för det var vår någonting-månadsdag och han hade inte nämnt det. jag var väl lite ledsen över det. jag gick in i deras skolbyggnad för att träffa honom lite och dörren hinner knappt slå igen bakom mig innan han stormar fram och.
kysser mig. och sedan viskar grattis på någonting-månadsdagen.
när jag blir sentimental är det just den kyssen jag tänker på.
att öppna sig och hälla ut lite av sig själv i en bloggformad mall och vänta tills man stelnar
det är en myt, det där.
med att folk alltid vill ha det de inte kan få.
bara idioter tänker så. som aldrig blir nöjda.
men:
jag har träffat en kille.
och sanningen:
när jag är med honom önskar jag att han kunde åka hem snart så jag fick vara ifred med mina tankar och
när jag inte är med honom saknar jag hans ögon och sättet han rör vid mig
sen:
har vi ju det där med att bre ut sig. i enochtjugosängen.
jag gillar ju det nu.
frågan är:
om jag nu väljer att bre ut mig. om jag väljer enochtjugosängen.
kommer jag att ångra mig då?
och liksom vilja trängas med honom. istället.
jag hatar ljudet av sömmar som spricker
Och han stoppade busskortet i min ficka, satte mössan på mitt huvud och tog fram kängorna ur garderoben. Nu åker vi sa han och öppnade dörren.
Sedan satt vi och tittade ut genom fönstret i tyst samförstånd för så gör man när man åker tåg. Ibland rörde mitt knä vid hans.
Slutligen skulle vi stå på en perrong någonstans, kanske Kungsängen, kanske Tullinge, och på andra sidan stod ett annat tåg fullt med nya möjligheter.
Då såg vi på varandra och han sa vi gör det. Jag svarade alltid men tänk om vi missar det eller tänk om vi kläms ihjäl eller tänk om det är halt och vi halkar ner på spåret under tåget. Och han sa alltid men det gör vi inte.
Sedan sprang vi.
Vi missade aldrig tåget.
Det kommer ändå alltid nya tåg sa han ändå och vände blicken ut genom ett nytt fönster.
om katter och horor och katastrofer
visst är det fantastiskt med de små insikterna man får ibland? Jag fick en ny senast i morse. Jag tänkte att: katter är ungefär som horor.
Jag antar att du inte förstår någonting just nu. Troligtvis sitter du och skakar på huvudet åt min dumhet och gör dig beredd att sluta läsa och låtsas som att du aldrig öppnade det här brevet.
Men det är för sent. Brevet är öppet.
Och det här är hur jag menar:
Katter är ungefär som horor. Ömhet bytes mot överlevnad. De svansar runt dig, spinner och lockar och älskar och sedan, när maten är slut, så försvinner de spårlöst. Man ser inte röken av dem. Förrän de blir hungriga igen.
Att jag alltid liknade dig vid en katt är inte relevant i sammanhanget men väl värt att notera.
Jag öppnade en tidning och den handlade om Haiti, om jordbävningen. Tvåhundratusen döda. Det går inte att förstå. Det är liksom för stort, du vet? Jag läste väl en halv artikel ungefär men sedan var jag tvungen att stänga tidningen och gömma den under lokaltidningen. Jag försökte låsa in tvåhundratusen döda och en jordbävning under tryggheten i dagens ros till postmannen och koppla era hundar hälsar arg tant.
Och det säger ju sig själv, det går ju inte.
Tidningen var öppen. Det var för sent.
Precis som med det här brevet.
I tidningen såg jag i alla fall en raserad stad och nittio procent av byggnaderna har fallit och jag tänkte på dig igen. Katastrof som katastrof. De hör ihop på något skevt sätt. Gemensamma faktorer.
Allting trasigt bakom.
Att jag nyss jämförde dig med en jordbävning (tvåhundratusen döda) är inte heller det relevant, men något att hålla i bakhuvudet.
Jag skrev för att säga att jag inte tänker på dig längre.
Det här brevet handlar om katter och horor och katastrofer och likheterna till dig är bara en slump men kanske värda att komma ihåg.
Högaktningsfullt
Jane Doe
på litterära gestaltningen skulle vi skriva en dikt som definierade oss själva och då skrev jag ungefär såhär
Klara
Är etthundrasextiotre centimeter prestationsångest
Är skrivknölen
På höger långfinger
Är anonym bokstavskombination
Vcd Vocal cord dysfunction
Är en bugg i systemet
Är
Kanske randig svans fyra på natten
Kanske duett med Jocke Berg
Och orangea väggar
Kanske gråt vid staketet
Allra längst fram
Är
Kanske bara en flicka
jag ska gå upp om en sisådär åtta timmar och tjugofem minuter
when you get what you want but not what you need
frågan är bara vad som är vad
och varför kan det aldrig aldrig vara enkelt?
jag vet att jag inte borde göra en stor grej av det här och det tänker jag inte heller men ett blogginlägg blir det i alla fall
och jag minns hans rygg vänd åt fel håll
och jag minns alla ord han inte sa
(och de sa allt)
och jag minns andnöden jag minns gråten jag minns asfalten mot kinden
minns sömnlösa nätter och byxorna som satt för löst efter fem tappade kilon på en vecka
jag minns mig och det gör hon jag ser i spegeln också men de är inte samma.
kommer aldrig mer vara samma.
jag stavas med k för klara med c är fult
hjärnan min bygger upp ett försvar. av smutser. av saker att glömma att komma ihåg. av äta nyttigt träna mer.
jag är enkelspårig och ingenting känns liksom mer än kylan på tårna (jag har inga vinterskor).
väntar på att jag ska bli som vanlig igen. på att snön ska försvinna.
"man får hora runt lite, det får man"
äh, en fyrtio kilo
fyrtio kilo? är du dum i huvudet?
nej fan, jag vet inte. jag är asdålig på att uppskatta såntdär
men vadå, sjuhundra kilo kanske?
är du galen eller? det är som två flodhästar. tjena liksom!
men vadå. vad väger de då?
fyra ton. sextio sjuttio kilo. jag vet inte.
wikipedia. älgar.
trehundraåttio till femhundrafyrtio kilo men sexhundra sjuhundra kilo är inte ovanligt. finns såna som vägt tusen. ett ton alltså.
där ser man.
om skator och människor och sprickor i kaklet
Du är en skata, sa hon och vände mig ryggen. Orden var ett svek. Hjärtat protesterade och min blick föll till marken. Det fanns en spricka i kaklet och jag sa att jag var en människa. Jag tror att hjärtat skrek högjlutt efter rättvisa. Hon svarade inte.
Jag såg ner på mina skor. Hon tände en cigarett under fläkten.
Jag har tänkt på det, sa hon och drog ett djupt bloss. Jag ignorerade sprickan i kalket. Mycket, fortsatte hon och spydde ut ett rökmoln. En snabb, kanske arg blick på mig. Du är en skata.
Jag tänkte att jag sa att jag var en människa, men egentligen var jag nog en myra för jag vågade inte höja blicken och se sanningen kanske avteckna sig i röken. Kanske speglas i hennes ögon, precis som mig.
Så jag teg och svalde hjärtats protester. Jag är en skata. Jag är väl det.
lätt att vara ensam svårt att vara två
När sanningen är:
att jag ekade alldeles för mycket då.
Nu lägger jag mig i min enochtjugo-säng på kvällarna och det händer väl att jag önskar att jag inte fick sådär mycket plats. Jag vill väl ibland att någon ska ta täcket ifrån mig, sparka mig i sömnen, kanske snarka högt bredvid.
Men sanningen är:
att jag gillar att bre ut mig.
det var väl en dag i december och det var väl känslor jag trodde att jag hade och kanske hade jag dem också
och jag vill bara säga:
hej du
jag tror jag håller på att
bli kär i dig
ditt namn är så fint
och du sjunger så bra
och hela du är bara golden
så finns det någon
jävla
chans?
eller ska jag bara sluta
direkt?
vet inte om du ber alla flickor ta en omväg hem
eller tar i deras hår
eller ler sådär
kanske du gör
men:
jag antar att jag
hoppas på dig
nytt decennium nytt år nystart
jag inser att den här bloggen ser hemskt tråkig ut. jag är inte precis en hejare på html och designs och allt sånt så det får vara så helt enkelt.
det här är i vilket fall en nystart.
punkt.
