din alltid alltid
sommar 2011. tänker: fan vad dumt att bli kär nu. ett år kvar till studenten och riktiga livet. HELVETE vad dumt men om man kunde bestämma vad man kände hade jag nog aldrig känt något för dig över huvud taget. vi har ett bäst före-datum, sa jag bestämt till mig själv. till alla som ville lyssna. till alla utom dig. vi lääär ju göra slut till studenten.
våren 2012. SKRIK GRÅT PANIK. slutet är så nära att jag känner kanten med tårna. jag sa det från början, att vi hade ett bäst före-datum, men nu vill jag ju inte tro på det längre. jag vill inte ha det längre säger jag ju. den här gången ville jag aldrig ha rätt. vi ger det sommaren, säger vi till slut. sen får vi se.
hösten 2012. vi ligger i din säng. du har snart varit min i 14 månader. det finns ingen som skrattar som du. borrar in ansiktet i din hals och sjunger tyst med jag känner smaken av din tunga när jag andas in/för dina kalla händer djupt under mitt varma skinn/så länge rymden är oändlig är jag alltid din din. "jag vill plugga i paris" "mm skulle också vilja det om jag var du" "tänkte kanske läsa en kurs som är två månader. så funkar det med oss också." "jag kan komma och hälsa på" "mm. två månader klarar vi ju." sedan kysser jag dig så hårt hårt hårt jag bara kan för vem fan kunde gissa att vi skulle vara såhär mycket på riktigt. inte jag i alla fall.
låt mig berätta om simon
låt mig berätta om min kompis simon. första gången jag såg honom var på bild. min vän som precis hade börjat i samma klass som honom skickade den till mig och sa herregud titta vilka snygga killar det finns här. snart såg jag honom överallt, för simon är en sån som märks. syns och hörs. den våren kärade jag ner mig något fruktansvärt i simon. jag skrev dikter om det guldiga i hans ögon och om hur fruktansvärt jävla gärna jag ville att han skulle vilja ha mig. det ville han nog aldrig men helvete vad han kan få en att känna sig speciell. det finns ingen här som aldrig har varit kär i simon, brukade jag säga. det gick över för mig men ibland brände det till när jag såg honom med någon annan. det var en kväll en fest när vi var närmare än vanligt, när vi låg och pratade i samma säng som jag ett halvår senare skulle dela för första gången med malte, och jag kände igen hur jävla gärna jag önskade att han ville ha mig. men aldrig närmare än så.
simon har de djupaste bruna ögonen och det största mest smittsamma leendet. hans hår är blont och storlockigt och han vill alltid klippa av det och jag säger alltid till honom att inte göra det. kroppen är en fotbollsspelares, med muskler och breda lår. han är den minst störiga gitarrkille jag någonsin träffat. med den allra lenaste rösten. vad han egentligen känner och för vilka är det nog bara han som vet, men utåt älskar han ungefär alla. han kommer emot en i korridorerna med utbredda armar som om man är den enda i hela världen han vill träffa. han är sprallig och gosig på fyllan och charmig som ingen annan.
simon är inte min bästa vän eller min stora kärlek. men han är min skolkamrat, den roligaste på alla fester, den knäppaste på alla bakfyllefrukostar, den livligaste på alla spelningar och häng. för simon är och kommer aldrig att bara ha varit. det var över ett år sedan jag träffade honom och jag kommer aldrig träffa honom igen. men jag tänker på honom varje dag och ibland så känns han jävligt nära och fan vad jag kan sakna honom. jag vet ju inte ens om vi fortfarande skulle haft kontakt efter studenten men jag vill tro det.
jag kommer alltid vara tacksam för simon. när malte hade tillbringat en natt och en hel festival med mig utan att komma till och alla hans vänner sa att jag var ett fejkluder och att han skulle strunta i mig så var simon den enda som trodde på oss. som sa att vi kanske kunde bli något. han fick aldrig se oss tillsammans på riktigt. kanske hade vi aldrig blivit något på riktigt om det inte hade blivit som det blev. hur som helst är det förtroendet, din bästa väns hjärta, det allra vackraste jag någonsin fått. tack simon. puss.
