en pojke jag stirrat sönder i flera år.
när han sätter sig bredvid mig på bussen ser jag smutsen på hans händer och när han går precis framför mig nästan hela vägen hem så ser jag hur bredaxlad han blivit och hur hans läppar omsluter ciggen och läderbandet på hans klocka och hur allvarlig hans blick är och virveln i håret.
och precis innan jag svänger och han fortsätter kastar jag en sista blick bakåt och det gör han också och våra ögon möts och krockar men sedan är det över och jag går hem och han går hem.
det är så nära jag kommer.
det får räcka.
just nu klarar jag nog inte av mer pojknackar och midnattshångel och hålla handen.
trångsund 22:32
känns som om vi lämnade delar av oss kvar där.
passerar bänken där vi satt någon gång.
hittar lappen i min plånbok. den där du skrev för att påminna mig om att du var min och ingen annans.
den regnar som konfetti ner mot asfalten. jag sätter mig på en annan bänk.
går så nära jag kan tillåta mig.
tänker att jag har tänkt för mycket på dig idag.
önskar att det hade varit annorlunda.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 4)
det gör ganska överjävligt ont.
inte att tänka på dig - själva tankarna är fina.
jävligt fina.
typ finast.
typ dina ögon och fräknar och hur du låter när du ler.
att inse igen igen igen varför jag inte kan tänka på dig.
det är det som gör ont.
överjävligt ont.
konsten att förlora världens finaste
det som hände
(varken mer eller mindre)
var;
jag brydde mig för mycket om honom. min oro åt upp oss och han krackelerade under tyngden av min osäkerhet. han orkade inte bara.
det är helt och hållet och enbart och bara mitt ansvar och det är det som är det värsta.
det finns inget jag kan hata honom för.
.
femte försöket
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger i drivor
räknar på fingrarna;
min första på riktigt den där sommaren för hur många år sedan tre?
han som allt blev så fruktansvärt fel med
Pojken
han med musklerna ciggen allt jag trodde att jag inte ville ha
och
finaste ögon finaste fräknarna finaste finaste finaste
ett två tre fyra fem fem fem fem fem fem fem
för första gången hoppas jag att markus krunegård har fel
eller att mitt sätt att räkna inte funkar
(typiskt mig att försöka läsa in för mycket i allt
typ vadå att krunis vet allt, synsk kille eller vad
men ändå - känslan av att ödet är förseglat liksom
stannar)
Allt gick att laga en gång, två tre, fyra
men femte försöket var hemskt
drottninggatan 22:36
kent - gyllene år i öronen och det är inte kallt men en rysning kryper uppför ryggraden, det kanske är stjärndamm jag känner
jag har försökt
jag har försökt
och jag försöker igen
och jag fortsätter försöka för någonstans vet jag att det är värt det och han ska inte få dra ner mig igen, nej jag är klar med sånt, det är så jävla mycket roligare där uppe
tiden går
om hundra år
är vi stjärndamm min vän
och det är just därför jag inte kan slösa tid där nere
augusti i helvetet
snälla låt mig bara vara känslolös ett tag låt mig ignorera och låt mig vara fri från sånt
och låt mig hångla med vem-som-helst-som-råkar-vara-på-rätt-plats-rätt-tid typ en halvbritt med snygga ögon som pratar om harry potter med mig
bara låt mig vara den människan ett tag som kan skita i allt sånt där
fucking konsekvenser, vad fan ska man med dem till
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 3)
Det börjar bli svårt att leva i förnekelse.
Känns inte som om jag lever alls.
Känns inte som om någonting är på riktigt.
Det fungerar helt enkelt inte.
Inte som jag vill.
För jag påminns hela tiden;
Råkar bläddra förbi en bild,
Hör den där låten,
En textrad,
En plats,
Ni vet hur det är.
Och då försöker jag förneka och tänka på vädret istället.
Men han finns ju kvar
Han finns ju alltid kvar
OCH JAG SAKNAR HONOM
OCH JAG VILL PRATA MED HONOM
OCH JAG VILL HA HONOM TILLBAKA
BARA
FÖR
FEM
MINUTER
Men det går inte
att kika i backspegeln
i september förra året skrev jag:
När hon var tretton drömde hon om dagen då Någon skulle komma och rädda henne från förorten och vardagen. Någon med smala knotiga handleder och ljusa ögon och vackert leende skulle sparka henne i knävecken, fånga upp henne och flyga iväg med henne och aldrig låta henne gå. Hon skulle inte ha en chans men det skulle inte spela någon roll för hon skulle inte vilja ha en chans. Kärleken skulle komma och slå henne medvetslös.
Aldrig mer skulle hon vara rädd.
Eller stå ostadigt.
Eller oroa sig över någonting överhuvudtaget.
För hon skulle ha sin pojke och sin kärlek och aldrig tvivla igen.
Och hon träffade en pojke som var Den Stora Kärleken och han var en storm som tog henne med sig och hon hade inget emot att blåsa bort lite.
Men kärleken svek och hon smulades sönder, blev en vålnad och en illusion, blev en kompakt skugga. Varje sekund gjorde ont. Den Stora Kärleken rev upp bröstet på henne, tuggade livet ur hennes hjärta och smet sedan bara därifrån.
Hon fick aldrig veta varför.
Sedan var hon inte tretton och full av drömmar längre.
Hon var femton och bitter och trasig.
Och inte fanns kärlek längre, inte skulle Någon komma och göra henne lätt som ett höstlöv igen.
Livet var en resa och hon var tvungen att göra den själv.
Så hon packade ihop sig, la sitt trasiga hjärta och sin ångest och sin sorg och ensamhet och ilska i en gammal sliten väska, och reste ensam.
hedwig and the angry inch
"Breathe trough my mouth"
"Have you accepted Jesus Christ as your personal Lord and Saviour?"
" No, but I... I love his work"
så fruktansvärt fin film.
