du har din jag har min diagnos
Jag träffade en doktor som gav mig en diagnos.
Han sa: man ser det så tydligt på dig. I ditt rörelsemönster.
Jag tänkte att jag alltid tyckt att jag inte rör mig som andra.
Han sa: här är ett nummer till en stödgrupp. Prata med dem. De kommer hjälpa dig att förstå.
Det kändes som om jag hade missat något.
Men jag gick till stödgruppen. De sa: det syns så tydligt på dig.
Och de sa: du kommer förstå. Vi vet att du inte förstår nu, men det kommer du att göra. För du är som oss.
Jag tänkte att jag inte förstod vad det var jag skulle förstå.
Men snart förstod jag. Det var något i våra tankesätt. De matchade och skilde sig från alla andras. Precis som våra rörelsemönster. Jag var som dem och de var som jag och det låg en djup gemenskap i allt det.
Sedan vaknade jag.
sånt som är ofattbart
nio fem noll noll noll noll noll noll.
95 000 000.
människor föds det varje år.
känn det. känn hur det hisnar i hela kroppen. svindel framför ögonen
nästan gåshud. som en ilning utmed benen.
nittiofem miljoner människor.
känner du?
tänk det.
hur många hjärtan. tänk dig hjärtslagen. tänk dig alla biljoners triljoners hjärtslag.
tänk hur de slår i dig och hur de känns i en bröstkorg under dina fingrar.
tänk nittiofem miljoner.
tänk alla tragedier. som får plats i nittiofem miljoner.
nej, tänk inte det. tänk:
alla skratten. alla skratten i nittiofem miljoner liv.
tänk hur de ekar i hjärtslagen.
suspekt är ett fint ord men jag får inte använda det så ofta
jag kommer ihåg orden de var liksom:
jag vill sticka en stämgaffel i bröstet på dig. bara rakt in. för att liksom höra vilken ton du är.
studsade alldeles för skönt mot mina väggar
någon sa att
hallå det funkar inte så en stämgaffel kan inte göra så den kan inte avgöra vilken ton det är
men jag sa
skit i det. stick in den ändå
jag hatar ljudet av sömmar som spricker
Och han stoppade busskortet i min ficka, satte mössan på mitt huvud och tog fram kängorna ur garderoben. Nu åker vi sa han och öppnade dörren.
Sedan satt vi och tittade ut genom fönstret i tyst samförstånd för så gör man när man åker tåg. Ibland rörde mitt knä vid hans.
Slutligen skulle vi stå på en perrong någonstans, kanske Kungsängen, kanske Tullinge, och på andra sidan stod ett annat tåg fullt med nya möjligheter.
Då såg vi på varandra och han sa vi gör det. Jag svarade alltid men tänk om vi missar det eller tänk om vi kläms ihjäl eller tänk om det är halt och vi halkar ner på spåret under tåget. Och han sa alltid men det gör vi inte.
Sedan sprang vi.
Vi missade aldrig tåget.
Det kommer ändå alltid nya tåg sa han ändå och vände blicken ut genom ett nytt fönster.
om katter och horor och katastrofer
visst är det fantastiskt med de små insikterna man får ibland? Jag fick en ny senast i morse. Jag tänkte att: katter är ungefär som horor.
Jag antar att du inte förstår någonting just nu. Troligtvis sitter du och skakar på huvudet åt min dumhet och gör dig beredd att sluta läsa och låtsas som att du aldrig öppnade det här brevet.
Men det är för sent. Brevet är öppet.
Och det här är hur jag menar:
Katter är ungefär som horor. Ömhet bytes mot överlevnad. De svansar runt dig, spinner och lockar och älskar och sedan, när maten är slut, så försvinner de spårlöst. Man ser inte röken av dem. Förrän de blir hungriga igen.
Att jag alltid liknade dig vid en katt är inte relevant i sammanhanget men väl värt att notera.
Jag öppnade en tidning och den handlade om Haiti, om jordbävningen. Tvåhundratusen döda. Det går inte att förstå. Det är liksom för stort, du vet? Jag läste väl en halv artikel ungefär men sedan var jag tvungen att stänga tidningen och gömma den under lokaltidningen. Jag försökte låsa in tvåhundratusen döda och en jordbävning under tryggheten i dagens ros till postmannen och koppla era hundar hälsar arg tant.
Och det säger ju sig själv, det går ju inte.
Tidningen var öppen. Det var för sent.
Precis som med det här brevet.
I tidningen såg jag i alla fall en raserad stad och nittio procent av byggnaderna har fallit och jag tänkte på dig igen. Katastrof som katastrof. De hör ihop på något skevt sätt. Gemensamma faktorer.
Allting trasigt bakom.
Att jag nyss jämförde dig med en jordbävning (tvåhundratusen döda) är inte heller det relevant, men något att hålla i bakhuvudet.
Jag skrev för att säga att jag inte tänker på dig längre.
Det här brevet handlar om katter och horor och katastrofer och likheterna till dig är bara en slump men kanske värda att komma ihåg.
Högaktningsfullt
Jane Doe
om skator och människor och sprickor i kaklet
Du är en skata, sa hon och vände mig ryggen. Orden var ett svek. Hjärtat protesterade och min blick föll till marken. Det fanns en spricka i kaklet och jag sa att jag var en människa. Jag tror att hjärtat skrek högjlutt efter rättvisa. Hon svarade inte.
Jag såg ner på mina skor. Hon tände en cigarett under fläkten.
Jag har tänkt på det, sa hon och drog ett djupt bloss. Jag ignorerade sprickan i kalket. Mycket, fortsatte hon och spydde ut ett rökmoln. En snabb, kanske arg blick på mig. Du är en skata.
Jag tänkte att jag sa att jag var en människa, men egentligen var jag nog en myra för jag vågade inte höja blicken och se sanningen kanske avteckna sig i röken. Kanske speglas i hennes ögon, precis som mig.
Så jag teg och svalde hjärtats protester. Jag är en skata. Jag är väl det.
