klara

Jag står utanför min gamla korridor och har precis sett klottret som fortfarande står i mitt förra skåp. Ser mot högstadiehuset tvärs över skolgården där jag spelade kula och såg blixten slå ner en gång. När jag gick i sjunde klass gick den snyggaste kille jag någonsin sett där inne. Han hade långt svart hår och det närmaste jag kom honom var när vi hade samma elevens val och han satt och brände håret på sina armar på lektionen. Jag ser honom på stationen ibland. Han har kort hår och proper stil nu men det bränner ändå alltid till.

Sedan går jag vägen ner till bussen igen. Samma väg som jag gick två gånger om dagen, fem dagar i veckan, i nio år. Jag skulle nog kunna gå den i sömnen.
Istället för att gå ner till bänken vid busshållsplatsen som man lärde sig att sitta på ryggstödet på, för på bänken loskade alltid de äldre, svänger jag uppför trappan jag egentligen hatar. Förrådet har samma färg, muren och asfalten ser likadana ut, och när jag sätter mig där jag satt den dagen för två år sedan mår jag nästan illa för att det känns exakt likadant. Sedan inser jag att allting har förändrats, reser mig upp och går. Jag ska inte tillbaks dit igen.

Det är bara några hundra meter mellan stället där jag blev dumpad av min första kärlek och platsen där jag först träffade min andra. Varenda centimeter asfalt här är dold bakom minnen. Jag passerar gula villan, där jag suttit så mycket i sofforna, hängt så mycket på spelningar, haft så många märkliga konversationer. Det är en ny generation på väg in. De sitter i våra soffor, umgås med våra ledare och åker på vårt läger.

Jag tänker att om ungefär ett år har jag gått ut min andra skola här. Då är vi för gamla för fritidsgården. Inget av det jag älskar här kommer att vara mitt längre. Jag går samma gator som alltid men de blir bara mindre och mindre, passerar samma hus där det bor folk jag känner och sådana jag kände en gång i tiden och sådana jag bara känner igen.
Här kysste jag min första pojke, här hade jag min första fylla, på de här gatorna har jag gråtit och skrattat och hatat, hatat, hatat, men tiden rinner ut.

Trångsund - jag älskar dig och jag hatar dig och jag måste härifrån snart, jag ska härifrån snart. Men jag kommer aldrig få dig ur blodet.

knoppar brister men inte fan gör det ont, vi har föräldrafritt och jag röker mer än någonsin. jag klättrar ut på garagetaket 04 när alla andra sover och tänder en lucky strike under den ljusnande himlen och det är så tyst förutom fåglarna. spenderar mycket tid där ute; äter frukost, solar, sitter tyst och lyssnar på the smiths när mörkret lägger sig. tänker att om jag får mat och cigg och kanske ladda telefonen så kan jag bo där ute. jag och min hipster-ungefär-pojkvän hånglar och han kysser min hals och vi exploderar och även om det kanske inte känns exakt sådär som det kanske borde, så älskar jag att inte sova själv och älskar att vara en del av ett vi och älskar smaken och lukten av honom.

Jag vet allt det där om att inte ropa hej för tidigt och inte köpa skinnet innan björnen är skjuten och att den som hoppas på för mycket mister oftast hela stycket.
Och jag vet att det alltid finns en bugg, ingenting är felfritt, perfektion är bara illusion.
Ändå:
Djupet i de bruna ögonen. Lukten av hans kind. Värmen från hans hals. Händerna om min midja. Hur han blåser brunlockig lugg ur ögonen. Hur han låter precis innan han skrattar.

Vi klättrar upp i trädet mitt på ängen, hans långa ben tar honom överallt, jag försöker följa efter. Till slut sitter vi på en tjock gren och våra knän nuddar varandra och han lutar mig mot mig och han kysser mig eller så kysser jag honom, det är svårt att veta, och jag sticker händerna under hans halsduk och han håller stadigt tag om min rygg och han luktar så gott så att det nästan svartnar och jag är tillräckligt nära för att känna hans hjärtslag mot mitt bröst, som om han hade ett rastlöst litet djur där inne.

Och i den sekunden, när vi sitter flera meter över marken och är på väg längre bort än så, när jag inte längre fryser för det finns så mycket annat som är viktigare att känna just då, så tänker jag:
Det kanske finns något där ändå.

Jag sitter i biblioteket och läser på inför fördjupningsarbetet i Samhälle B, det är om genus och uppfostran och förskolor, när tre killkompisar kommer in med sina mattereparationer. De sätter sig och börjar prata, de behöver inte ens fråga mig utan jag vet precis vad de vill. Jag lägger ner min bok och börjar göra deras uppgifter så att de kan skriva av dem och få G. Tänker vilken god gärning jag gör. Han bredvid mig säger något riktigt korkat, jag svarar något spydigt tillbaka på skoj. Genast börjar de: ”usch vad det är äckligt med aggressiva tjejer, jag blir så jävla rädd, helt sjukt vidrigt, det är bra att du inte är sån på riktigt, Klara.”
Till slut reser de sig upp för att gå, de tar mina anteckningar, säger ”det går ju inte att se vad du har skrivit, haha” och stänger dörren.

MAN SÄGER TACK FÖR I HELVETE och böckerna bredvid mig bränner hål i bordet och jag hatar hur de förväntar sig att jag ska vara, hur jag förväntar mig att jag ska vara, hur svårt det är att förändra, hur jag vet att tjejer från början lär sig att vara snälla och lydiga och hjälpa grabbarna, tänker på alla gånger man satte en tjej bredvid en bråkig kille i lågstadiet, hur killar lär sig att peka och grymta och få vad de vill av alla snälla tjejer, hur det är självklart för dem att ta precis all plats de vill medan tjejerna anstränger sig för att få plats i hörnet som blir kvar.