förresten
jag bedrar er med en annan blogg.
den är ganska annorlunda. mer av mitt liv och av mitt ansikte. jag ville ha någonstans att dokumentera vardagen lite mer och vara lite mindre seriös. det är sällan känslor passar här just nu, mina toppar är inte så höga och mina dalar inte så djupa. ni kanske struntar helt i vem jag är i verkligheten (om någon ens hittar hit längre det ekar rätt fasligt här) men om ni vill kan ni ju kolla. eller så kan ni låta bli. jag gillar den i alla fall, vi trivs bra ihop. hit kommer jag nog alltid återvända, då och då, men just nu är jag ganska tacksam över att det inte behövs.
låt mig berätta om simon
låt mig berätta om min kompis simon. första gången jag såg honom var på bild. min vän som precis hade börjat i samma klass som honom skickade den till mig och sa herregud titta vilka snygga killar det finns här. snart såg jag honom överallt, för simon är en sån som märks. syns och hörs. den våren kärade jag ner mig något fruktansvärt i simon. jag skrev dikter om det guldiga i hans ögon och om hur fruktansvärt jävla gärna jag ville att han skulle vilja ha mig. det ville han nog aldrig men helvete vad han kan få en att känna sig speciell. det finns ingen här som aldrig har varit kär i simon, brukade jag säga. det gick över för mig men ibland brände det till när jag såg honom med någon annan. det var en kväll en fest när vi var närmare än vanligt, när vi låg och pratade i samma säng som jag ett halvår senare skulle dela för första gången med malte, och jag kände igen hur jävla gärna jag önskade att han ville ha mig. men aldrig närmare än så.
simon har de djupaste bruna ögonen och det största mest smittsamma leendet. hans hår är blont och storlockigt och han vill alltid klippa av det och jag säger alltid till honom att inte göra det. kroppen är en fotbollsspelares, med muskler och breda lår. han är den minst störiga gitarrkille jag någonsin träffat. med den allra lenaste rösten. vad han egentligen känner och för vilka är det nog bara han som vet, men utåt älskar han ungefär alla. han kommer emot en i korridorerna med utbredda armar som om man är den enda i hela världen han vill träffa. han är sprallig och gosig på fyllan och charmig som ingen annan.
simon är inte min bästa vän eller min stora kärlek. men han är min skolkamrat, den roligaste på alla fester, den knäppaste på alla bakfyllefrukostar, den livligaste på alla spelningar och häng. för simon är och kommer aldrig att bara ha varit. det var över ett år sedan jag träffade honom och jag kommer aldrig träffa honom igen. men jag tänker på honom varje dag och ibland så känns han jävligt nära och fan vad jag kan sakna honom. jag vet ju inte ens om vi fortfarande skulle haft kontakt efter studenten men jag vill tro det.
jag kommer alltid vara tacksam för simon. när malte hade tillbringat en natt och en hel festival med mig utan att komma till och alla hans vänner sa att jag var ett fejkluder och att han skulle strunta i mig så var simon den enda som trodde på oss. som sa att vi kanske kunde bli något. han fick aldrig se oss tillsammans på riktigt. kanske hade vi aldrig blivit något på riktigt om det inte hade blivit som det blev. hur som helst är det förtroendet, din bästa väns hjärta, det allra vackraste jag någonsin fått. tack simon. puss.
I miss you, miss you
Where are you and I'm so sorry I cannot sleep I cannot dream tonight I need somebody and ALWAYS THIS SICK STRANGE DARKNESS COMES CREEPING ON SO HAUNTING EVERY TIME and as I stared I counted the webs from all the spiders catching things and eating their insides like indecision to call you and hear your voice of treason will you come home and stop the pain tonight stop this pain tonight
sedan sist
dyker upp hos niotillfem igen och blir onormalt stolt. allting är mest projektarbete projektarbete projektarbete just nu. men vi hörs snart igen.
jag är feminist och så in i helvete stolt över det
pulsen slår hårt i hela kroppen. är uppe i varv, kan inte sova, kan inte skaka av mig den här känslan.
av att något är jävligt fel och att det är upp till oss att göra något åt det.
varje åsikt om hur man ska se ut och vara, yttrad på ett offentligt forum. varje gång någon rört vid mig utan mitt tillstånd. varje gång jag hört någon säga "hon får skylla sig själv" när en tjej råkat illa ut. varje gång någon blir bedömt och bortdömd för de val de gör med sin egen person. varje gång tjejer själv hjälper till med att trycka ner varandra genom att kommentera varandras utseende och klaga på hur dramatiska de är. varje gång någon drar ett skämt om kvinnans plats i köket.
det krossar mitt hjärta. det krossar mitt hjärta och får mig att vilja gråta och skrika men jag måste på något sätt behålla hoppet. det går att göra något åt. vi behöver inte vara såhär mot varandra.
mina tankar snurrar för fort, men här har ni lite att tänka på. läs, det är viktigt:
It's unavoidable, it just happens
sömnlös
klockan är noll tre trettio men jag kan inte sova. istället sätter jag mig och bläddrar igenom gamla anteckningsblock - snabbt som fan, för alla sidor är fyllda med ångest och hat. det mesta är skrivet 2009, när jag bara hade ont mest hela tiden. så tänker jag efter. det står om femtonde januari. tittar på dagens datum: visst fan, femtonde januari.
grattis klara. tre år sedan din första kärlek gjorde slut med dig och du trodde att du skulle dö av ditt brustna hjärta. men titta på dig nu. det trodde du aldrig, va. att det skulle gå över.
men allt det där som lämnar själen oförstörd/har alltid lämnat mig så oerhört oberörd
anton kristiansson marry me
precis det här
holy moley me-oh-my
while you were sitting in the backseat
smoking a cigarette you thought was going to be
your last
I was falling deep, deeply in love with you
om en bokmal
Jag har alltid älskat böcker. Jag läste flytande vid fyra, blev ibland ombedd att läsa högt för mina klasskamrater i sexårs, fick de svåraste läsböckerna i lågstadiet, plöjde igenom första Harry Potter-boken innan jag börjat skolan, läste Jules Verne innan tonåren. Även om antalet böcker jag tagit mig igenom per år och vilken typ de har varit har varierat så har de alltid varit där. Närvarande. Stående på hyllorna i mitt rum, bara väntandes på att jag ska ha tid för dem igen.
I skolan började jag knåpa ihop små berättelser. Först om ljus som var rädda för att släckas och en kaktus som kände sig utanför, en sjuårings försök att kanalisera sin rädsla för döden och den universiella känslan av att vara ensammast i världen. Sedan försökte jag bygga upp egna fantasyvärldar för att fly från den ständiga besvikelsen vardagen var, för att till slut kanske mest reflektera mitt eget liv.
Kort sagt; orden har alltid funnits i mitt liv. På samma sätt som jag har vårdat och format dem har de vårdat och format mig.
Och nu, när jag påbörjar mitt projektarbete, mitt första stora litterära projekt om ett ämne som jag verkligen känner något inför, känner jag det mer än någonsin. Det här är vad jag måste göra med mitt liv. Känslan det ger mig är inte lik något annat - det är som att vara kär, fast stillsamt. Ungefär som meditation. Ett lugn infinner sig. En renhet.
Låt mig skriva eller låt mig jobba med bokredigering eller låt mig hålla på med engelsk översättning. Vad som helst som ger mig en chans att känna såhär mest hela tiden.
>
desperate for changing/starving for truth/i'm closer to where i started/chasing after you/i'm falling even more in love with you/letting go of all i've held onto/i'm standing here until you make me move/i'm hanging by a moment here with you
ett fan girl-ögonblick
mitt finaste sommarminne i niotillfems blogg. man kan bli genomglad för mindre.
simon norrsveden
i fredags var jag på gröna lund och sa hejdå till the ark. inte mitt favoritband kanske men mycket sorgligt ändå, de är ett av de få banden som verkligen gör skillnad för folk. tänkte självklart: vad skulle jag göra om det var mina favoriter som la av. gråta tills inget fanns kvar.
orkar inte. vad är det med det här året, det blir bara värre, aldrig har så mycket hemskt hänt på samma gång. snart finns det inget mer kvar som kan falla sönder.
/\/\/\/\/\
vilken tur att jag inte skriver här för att få uppmärksamhet va, då skulle jag ha slutat för länge sedan. jag vet att ni läser, fina människor, men det är bara för att jag kollar på statistiken.
brev från en vårdcentral
jag förväntade mig nästan att ångra mig i sista sekunden. storma ut ur väntrummet, och precis som turk i scrubs säga något i stil med "my mole is a part of my identity". kanske skulle jag bli sentimental och tänka tillbaka på alla stunder min leverfläck funnits där för mig, alla gånger jag frånvarande suttit och petat på den i brist på något bättre att göra. kanske skulle jag inse vad den betyder för mig.
men det gjorde jag inte, såklart, för det vore urlöjligt. speciellt med tanke på att det enda den betyder för mig är komplex. jag gick in, la mig på bristen och lät mig bli bedövad och täckte för ögonen med ena handen för att låtsas att allt var precis som vanligt och snart kände jag hur det liksom kittlades men ont gjorde det inte. trots att hon skar i mig och sydde i mig, jag kände den sträva tråden över magen. och sedan åkte jag hem, en leverfläck fattigare men tre små stygn rikare. hon sa att det skulle bli ett vackert ärr.
/nörderier/
Med anledning av min insortering i Ravenclaw på Pottermore:
Det tog lång tid innan jag kände mig hemma i något elevhem. Trots mina många år som Harry Potter-nörd var det först förra året som jag valde Hufflepuff och började känna mig hemma där som jag aldrig känt mig hemma i något annat. Jag tror helt ärligt att min identifiering som en av dem har gjort mig till en bättre människa: jag anstränger mig mer för att vara rättvis, rak och ärlig. Jag värderar vänskap, lojalitet och acceptans högre.
Samtidigt har jag haft det där i bakhuvudet - hur andra alltid har placerat mig i Ravenclaw. Jag har försökt ignorera det med motiveringen att de inte är nördar som vi, de har inte djupanalyserat alla elevhem och vad de står för, de tror bara massor för att jag är bra i skolan och gillar att läsa, men hur mycket säger det om mig egentligen?
Det är bara precis samma saker som alla alltid har sett hos mig. I Hufflepuff kände jag att jag kunde värdera andra sidor av mig själv, sidor som sällan blir uppmärksammade för alla ser bara betygen och i och med det kunde de sidorna komma fram mer.
Jag är inte helt och hållet missnöjd med min placering, men jag är inte precis nöjd heller. Jag kan nog acceptera det men innerst inne känner jag mig som en Hufflepuff. Så Ravenpuff kanske? Eller Huffleclaw?
/Nörderier över/
en sorts tröst
till dig, simon. hoppas du har det bra.
världens finaste par
precis exakt det här vill jag ha. kan jag få vara dem?
vad jag är tacksam för
Jag är så himla glad att jag har föräldrar som uppmuntrar mig att vara självständig och aldrig försöker hålla mig tillbaka. Min mamma reste ensam runt världen i två år efter gymnasiet, min pappa flyttade hemifrån när han var femton och de räknar kallt med att jag är ute ur huset inom två år. Att jag bygger upp ett eget liv då. De skulle aldrig låta mig stanna och ruttna och göra mig bekväm. De kommer att tvinga mig att ge mig ut och göra egna misstag så att jag också har historier att berätta.
Jag har ju rastlösheten i mig. Just nu håller jag den i schack med planering och drömmar och sommar men den kliar värre och värre varje dag. Ett år kvar. Ett år innan jag kan göra vad jag vill.
