why must all good things come to an end

så fort jag kommer utanför vår egna värld så känns det som att allt redan är över. när det inte längre bara är du och jag, våra egna traditioner. du kastar handdukarna på golvet. jag plockar upp dem. ditt hjärta dunkar mot mitt öra under sin tunna filt av hud. jag vaknar när du lägger dig bakom mig på nätterna. dina sömnsvullna läppar famlar efter att svara när jag kysser dig hejdå på morgonen.
 
jag kommer bli en sån som hatar kärlek, jag vet det, jag känner det. det kryper ett illamående som ett gift genom kroppen när jag ser andra som ler och kysser varandra. om jag inte får vara lyckligt kär kan jag inte tåla att någon annan får vara det. jag är så jävla arg och allt är så jävla orättvist och jag vet att du har kapitulerat inför det oundvikliga och att jag borde göra detsamma, MEN JAG ÄR JU SÅ JÄVLA ARG FORTFARANDE. JAG ÄR SÅ ARG ATT JAG VILL SLITA HUDEN AV MIN KROPP OCH DUNKA HUVUDET I VÄGGEN TILLS JAG SVIMMAR OCH DRA UT EXAKT ALLA INÄLVOR GENOM MUNNEN OCH RÖKA SEXTIO CIGARETTER PÅ RAKEN ELLER BARA RÖKA TILLS JAG KRÄKS SOM HON GÖR I HEY DOLLY OCH JAG VILL SLÅ ALLA SOM NÅGONSIN FÖRSÖKER KYSSA MIG SOM INTE ÄR DU OCH ALLA SOM FÖRSÖKER KYSSA DIG SOM INTE ÄR JAG I ANSIKTET. hur ska jag acceptera och hantera och överleva och inte dö när det vackraste jag haft inte får finnas längre. att jag måste kyssa dig en sista gång är det värsta som har hänt mig.

walk on the wild side

för tredje gången i mitt liv får jag ett sånt där telefonsamtal. det går att höra redan i tystnaden innan jag öppnar munnen för att hälsa. en skälvande närvaro. som att döden själv sitter och tjuvlyssnar. en allvarlig röst som säger: vet du vad som har hänt? och när jag säger nej så svarar rösten alltid: kolla facebook. och så loggar man in med ett hjärta som försöker hämta andan och ser en facebookprofil som i realtid fylls med minnen och bilder och vila i frid vila i frid vila i frid. 
 
och det är omöjligt att inte tänka på när vår parallellklass i nian stängde in sig i sitt klassrum hela dagen efter beskedet. när vi vallfärdade till minnesstunden tillsammans med hundratals andra. på ljuslågorna i gräset. på hennes bild på kvällstidningarnas framsidor.
 
och mest är det omöjligt att inte tänka på dig, simon. på hur jag fick beskedet mitt i extramaterialet till twin peaks som jag aldrig orkade kolla klart efter det. hur jag grät och svettades som om all vätska ville utrymma mig och sprang ner i köket och skrek han är död han är död simon är död. lyktorna på din minnesstund och Linn som skrev vi ses i nangijala på sin. din kista. din gravsten. 
 
och döden är en del av livet. jag vet. men det är som vi säger till varandra, att man påminns om hur skört livet är men hur ofta ska vi behöva påminnas egentligen. kan det inte få räcka nu. vila i frid, benny.

home is wherever I'm with you

du väcker mig innan jag hunnit inse att jag somnat. det är över midnatt och officiellt tjugosjätte september och du pussar mig så mjukt och säger "jag ville bara säga grattis på vår tvåårsdag somna om nu" och jag lägger mina händer över dina kinder och kysser dig så hårt jag orkar. två år. det är långt förbi personligt rekord för oss båda. okänd mark men vi går med säkra steg. vi är inte rädda för avgrunden. inte just nu.
 
*
 
vi börjar försiktigt skapa våra egna uppfattningar om hur saker i vardagen ska ordnas upp. säger till varandra att "sådär ska vi inte ha det hemma hos oss". det känns som en låtsaslek. det är inte ens en vecka kvar nu men jag har inte packat någonting. det känns som en låtsaslek. i en diskussion har du min rygg och står upp för det som är viktigt för mig och jag blir så glad att jag vill gråta. klämmer din hand och viskar tack och du är nonchalant som vanligt och rycker på axlarna men jag tror att du vet vad det betydde. för första gången säger du vår lägenhet istället för min. jag är så glad att vi kan vara på samma lag ibland. det känns som en låtsaslek men på tisdag blir det verklighet.
 
*
 
du känner mig så väl, jag förstår inte hur. du kan förutse mina reaktioner långt innan jag gör det. du fattar mitt sinne och min kropp som om det bara var en förlängning av dig själv. två år men det finns inget med oss som går på rutin. du får mig fortfarande att vrida mig i lakanen som om dina händer mot min hud var något nytt. jag försöker förstå dig tillbaka men om jag är en gästbok så är du en dagbok med lås. de ögonblicken när jag får bläddra i dina sidor är som diamanter. ibland rycker det till i min destruktiva nerv, en lockande impuls som lovar känslor som knivar och en anledning att gömma sig i ölglas. men inget lockar tillräckligt för att dra mig över gränsen. jag stannar hos dig. jag förstår inte hur du kan vara så trygg när du är så trasig, men jag stannar hos dig.

of course I was going to lose you (were you ever even there)

och så står man framför den man älskar mest i hela världen och vet att vi, vi två, vi har ingen chans i det långa loppet. våra dagar är räknade. det har väl aldrig egentligen funnits något som står på vår sida men nu går det inte att blunda längre. man har känt till den här avgrunden, man har varit nära den, känt den under tårna, tänkt att nu händer det, nu faller vi. men vi har väl klamrat oss fast i varandra. tills nu.
 
jag gråter mot din hud som tusen gånger förut men det är annorlunda nu. det är så satans hopplöst och det är inte vårt fel. du, som aldrig gråter, snyftar i min nacke. vad fan ska vi göra vad fan ska vi göra vad fan ska vi göra viskar vi. skarpt läge. säger du. på en sekund raseras allt. vi stoppar nu eller så kör vi in i kaklet. oavsett vad kommer det sluta på samma sätt. man vill skydda sitt hjärta och gå nu på direkten innan det kommer brista ännu hårdare. man vill skydda sitt hjärta och stanna så länge det går.
 
man lyckas knappt sova. man har hela natten under ögonen och ansiktet svullet av gråt. man bryter ihop fem gånger innan klockan nio. man sitter på jobbet och försöker hålla igen men det går inte det går inte det går inte. så man svarar i telefonen med grötig röst och ingen hör vad man säger och det droppar från näsan ner på fakturor. man vill stanna tiden, just exakt nu, innan vi ristar in vårt öde i sten, för annars vet man inte om man orkar finnas. 

sticks and stones may break my bones but only you can break my heart

det är fjorton minuter till bussen går och jag hatar minusgrader. står ändå still och röker två cigaretter på raken. camel activate smakar sommarlov och skolavslutning, som den första natten på mitt sista sommarlov när han fortfarande var en främling och jag kände mig så jävla odödlig och oövervinnerlig och ostoppbar. fan vad dum och naiv jag var. snöflingorna ser ut som körsbärsblad i gatljuset. undrar om det är bättre eller sämre nu, om jag är bättre eller sämre. bättre tror jag.
 
~*~*~*~*~*~*~*'~
 
lördag kväll och jag står på en full klubb och ser två band som är som oupptäckta öar, låtarna alldeles orörda av min falsksång och smutsiga tankar. tigger en snus och känner mig fan rätt snygg när nikotinet rusar genom kroppen. dricker bara en öl men huvudet är rusigt av värme, syrebrist och för lite sömn. det är egentligen en helt vanlig kväll, men det är första gången jag känner att det skulle kunna finnas ett liv efter honom. att jag inte kommer dö den dagen det tar slut. att jag kan vara hel helt på egen hand. det är det största som har hänt på mycket, mycket länge.

you pray for rain I pray for blindness//dina sömnlösa nätter

jag tappar räkningen på hur många nätter vi spenderar såhär. varenda en känns som en feberdröm. du sover aldrig. jag vill vara vaken med dig men faller handlöst för sömnen varenda gång. min kropp är för tung och mina ögon fulla av småsten. jag vaknar oftare än vanligt, kanske är jag orolig för dig. vill bara se att du är kvar. du står i fönstret och röker, du sitter på mattan och spelar tv-spel, du ligger bredvid mig i sängen med datorn på magen. nästan varje natt snyftar jag lågmält utan att i dagsljus kunna minnas vad jag har att vara ledsen över. 
 
längtar jämt till timmarna innan min väckarklocka ringer, när du stänger av allt annat och kommer och håller om mig med huvudet vilandes mot min nacke. då gör jag allt för att hålla mig vaken. då är jag nästan lycklig.

döden är det enda lyckliga slutet

mina händer doftar alltid vitlök. han har en svullen blå bruten tumme som gör för ont för att ta i mig med. snart är neonskyltar högt över huvuden och snöflingor det enda som syns. 
läser drömfakulteten och dröjer kvar vid varje sida. tänker på Valerie Solanas och cigaretter hela kvällarna. orkar inte hata mig själv mer. kan jag få vara klar med självhat?
jag ska göra en spellista om hur det känns att vara kär, om den stenhårda vinkelräta sanningen. tänker jag. sätter ihop låtar men vänta nu känns det inte så längre. så tar bort och gör om. nej vänta såhär är det inte heller. tar bort och gör om. det är så flytande onåbart och jag skulle sluta om jag kunde. tror jag. det finns så mycket med oss att tycka om, bara man ser det i rätt ljus.

//för dina varma händer djupt under mitt kalla skinn//

de tidiga morgnarna på väg till jobbet. bara de hundranånting stegen till bussen. bara då känner jag mig hemma i den här världen. det är bara mörkt och tyst och bara jag. bara mina andetag och ingen som kan se mig. ingen att låtsas för.
tror att jag har blivit en egen planet för jag når ingen. ingen når mig. fullständig jävla radiotystnad precis när mörkret sluter sig närmare.
snart kommer mina soltimmar ligga på noll och jag äter ju d-vitamin nu men helvete varför fungerar det inte varför är insidan av mig lika svart oljig klibbig varför vill jag ändå lyssna på anton kristiansson och röka cigaretter i smyg på långa ensamma promenader och byta håll när jag skymtar en annan levande varelse. precis som förra hösten. 

tjugosjätte september igen

för exakt ett år sedan det vill säga 52 veckor 365 dagar en jävla massa timmar minuter och sekunder, en jävla massa nätter och morgnar och helger och ligg, frågade jag honom om han ville bli min pojkvän och han sa ja.
 
hur fan har det hunnit gå ett år och hur fan är det bättre än någonsin och hur fan har jag förtjänat det här? det kommer jag aldrig förstå. det finns faktiskt mycket jag aldrig kommer att förstå. vet bara att jag är kär och glad och gärna vill fortsätta vara det.

tryck på paus

det är som att någon skruvar ner volymen. äntligen är jag där igen, i den där sängen med hans bultande hjärta strax bredvid mig. i mörkret börjar hen berätta om allt hen sett och gjort sedan vi sågs sist och sen kramar hen mig hårt hårt hårt och viskar "jag hade glömt hur fint vi har det"
 
 
och jag slösar så mycket tid på att vara rädd och på att tro det värsta och på att hitta det allra mest destruktiva och trasiga sättet att se saker på men just då just där fanns det ingenting alls att älta. bara det varma i hans röst och vetskapen om att vi klarade det om att jag klarade det

Det är augusti och jag vet inte säkert men jag tror att jag faller isär

Det tar bara ett par minuter av ensamhet innan jag börjar gråta. Jag biter mig i handen på tunnelbanan trots att jag skäms för jag har lovat på hedersord att jag inte ska göra så längre. Det har gått FYRA FUCKING ÅR sedan någon sa att jag borde gå och prata med någon för första gången men jag är för jävla feg, för feg för allt, vill saker i fem minuter innan jag ändrar mig och använder honom, att han håller mig kvar, som en ursäkt för att jag är SÅ JÄVLA FEG OCH SÅ JÄVLA RÄDD. För allt. För att femton dagar utan honom känns som tusen dagar för mycket. För att livet ligger vidöppet framför mig men jag vill bara lägga mig under täcket och räkna andetag. För att jag är så svag så svag så svag. Ett två tre fyr in genom näsan ut genom munnen. Jag minns inte ens hur man gör det här längre. Det var länge sedan jag lyckades sätta rätt ord på någonting alls.
 
Det är inte tomt i mig men det skriker skriker SKRIKER och oavsett hur högt jag skruvar upp musiken så överröstar det allt. Det är något jag glömt och jag vet inte vad men jag tror att det var viktigt.

tonårsklyscha

varje gång han glömmer något hos mig så tar jag det till mig som om det vore mitt. jag använder hans flugor. bor i hans tjocktröjor i veckor i sträck. har hans mössa och halsduk bredvid mig i sängen tills de inte längra doftar som hans hud utan som allting annat. nu har jag hans armbandsur runt handleden. jag vill bara ha dig nära, förstår du inte det, jag har aldrig aldrig aldrig velat dig något ont. ett år sedan allting började nu och jag trodde aldrig att det skulle bli du.

don't think that I'm pushing you away when you're the one that I've kept closest

what's the point of doing anything

får inget jobb. får ingen sömn. får ingenting som egentligen gör att jag vill gå upp ur sängen. vill känna något men om jag gör det längtar jag efter den tysta tomheten igen. det är ett ständigt kliande i mig, det går som en stöt genom skelettet. en rastlöshet som förlamas men inte kvävs av trötthet trötthet trötthet. undrar hur många gånger jag säger att jag inte vill leva lite sådär på skoj och kommer på mig själv med att mena det tilll nästan hälften. världen verkar långsam och grumlig och den passar inte mig.

/bara jag och plogbilen är vaken/

precis där och precis då, i en soffa i paris med flera meter mellan oss, sätter han kanske fingret på det som borde sagts från början.
vi har ingenting gemensamt vi kanske inte passar ihop
och det är sant och det är falskt och jag går i sär och jag håller ihop mig själv med våld och vi pratar lågmält och gråter båda två tills vi skjuter det under mattan igen, precis som med allt annat. jag älskar ju honom ändå. vad kan man göra åt det egentligen.

mänsklig värme snälla kom närmre

ber: ikväll vill jag känna ingenting och får min vilja igenom.
gråskala&bedövning.
tom tom tom tom hör ni hur jag ekar

^v^v^v^v^

bara tänker på gatorna vi gick på. från bastille till triumfbågen och tillbaka igen och bara saker jag aldrig sett förut och en vag känsla av något. det kan ha varit frihet men vad vet jag. din hand i min och solen skiner men jag kan bara tänka på hur lång tid det är till planet går hem och vi måste lämna allt bakom oss och låta allt bli normalttråkigtvardag igen. jag bara undrar, varför måste man sakna saker som inte är borta än och varför ska det vara så
jävla
lätt
att längta efter annat

heart skipped a beat

jag vet inte hur man inte längtar bort. sitter mellan mitt rums fyra väggar och kallsvettas timme ut och timme in lyssnar igenom skiva efter skiva utan att hitta vad jag letar efter. det finns inget kvar att försvinna in i. det måste finnas fler sätt att leva, fler sätt att vara. tänker på alla ställen där livet kunde vara annorlunda: berlin paris warzawa amsterdam london seattle reykjavik BARA NÅGONTING ANNAT ÄN DEN HÄR STAN.

ett brev till himlen och jag hoppas att du ser allt jag skriver

jag undrar om du såg mig
när jag öppnade smset om dig kallsvettades och bröt ihop i köket. satt och frös i duschen trots hett hett vatten och hela rummet fyllt med ånga. ringde dit min fina vän och så fort vi såg varandra föll vi ner i någon sorts svaghetsgråt utan att kunna rädda varandra ens litegrann.
vi var många som grät och många som gråter och det har gått hundranittioåtta dagar sedan dess och hundranittioen sedan vi lät rislyktor med ditt namn på bli stjärnor över sjön.
och jag är livrädd för att glömma, livrädd för att alla andra ska glömma, så jag skriver ner allt jag tänker om dig, varje liten sak och hoppas att du läser det så att du vet också, simon, så att du vet att vi inte glömmer dig. om det finns någon som kan få mig att tro på något mer så är det du.

/och ziggy han förstod att jag som alltid varit stum behövde ord/

jag tror att jag vaknade mitt i en suck och när jag öppnade ögonen såg jag vad som hände precis innan vi somnade. gråt och skrik och mascarafläckar på ditt bröst. förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt viskade jag som en trasig skiva men du bara pussade min panna och höll mina bitar samman. jag undrar vad fan du gör med mig egentligen, vet att det bara är en tidsfråga innan du fattar vad alla andra redan vet. att det vore så jävla lätt att hitta någon bättre.
men varje gång jag säger sådär så kramar du luften ur mig och säger jag kommer inte gå det här kommer hålla länge länge länge och det är så svårt att inte tro dig. att du fortfarande kan se på mig med den där blicken är det märkligaste jag vet men jag tror att jag växer ihop litegrann för varje gång.

home is wherever i'm with you

"det får inte hända något igen", säger han och i hans blanka ögon ser jag tecken på det där han aldrig visar. så jag trycker honom mot mig och låter honom gömma allt det där under mitt hår.
"jag hade aldrig klarat den här sommaren utan dig. gud vet vad jag skulle ha gjort då", säger han och vi kysser varandra på det där sättet som bara gör hungern större. jag säger ingenting för nu är det hans tur att vara den som tas hand om men sanningen är att jag vet inte hur jag hade klarat mig utan honom heller.

Tidigare inlägg
RSS 2.0