klara

går ut och går för att regnet är så himla tunt, puderregn, som det måste kännas att gå rakt in i ett moln. mörka knotor till grenar står ut mot det jämna vidsträckta ljusgrå. döende löv är en explosion mot kalla betonghus. jag älskar björkar, jag älskar att de har zebrastammar och att deras löv är formade som droppar, jag vill minnas varenda en. går längs skogsslingan men mossan kan inte dämpa motorvägsljuden. här i min ort är flykten aldrig långt borta. jag kan ibland vara glad över att jag tillbringat hela min barndom och alla mina skolår här, för en dag kommer jag att lämna det här skitstället och då kommer det att vara som en konserv för min ungdom.

 

mina händer doftar alltid vitlök. han har en svullen blå bruten tumme som gör för ont för att ta i mig med. snart är neonskyltar högt över huvuden och snöflingor det enda som syns. 

läser drömfakulteten och dröjer kvar vid varje sida. tänker på Valerie Solanas och cigaretter hela kvällarna. orkar inte hata mig själv mer. kan jag få vara klar med självhat?

jag ska göra en spellista om hur det känns att vara kär, om den stenhårda vinkelräta sanningen. tänker jag. sätter ihop låtar men vänta nu känns det inte så längre. så tar bort och gör om. nej vänta såhär är det inte heller. tar bort och gör om. det är så flytande onåbart och jag skulle sluta om jag kunde. tror jag. det finns så mycket med oss att tycka om, bara man ser det i rätt ljus.

de tidiga morgnarna på väg till jobbet. bara de hundranånting stegen till bussen. bara då känner jag mig hemma i den här världen. det är bara mörkt och tyst och bara jag. bara mina andetag och ingen som kan se mig. ingen att låtsas för.

tror att jag har blivit en egen planet för jag når ingen. ingen når mig. fullständig jävla radiotystnad precis när mörkret sluter sig närmare.

snart kommer mina soltimmar ligga på noll och jag äter ju d-vitamin nu men helvete varför fungerar det inte varför är insidan av mig lika svart oljig klibbig varför vill jag ändå lyssna på anton kristiansson och röka cigaretter i smyg på långa ensamma promenader och byta håll när jag skymtar en annan levande varelse. precis som förra hösten.