klara

pupiller som svarta hål.
"vad gjorde du egentligen innan du kom hit?"
skrattar jag. rör vid hans ögonfransar.

han. ler. så att vampyrtänderna syns.
han får min puls att öka.
"vet du varför pupillerna blir stora egentligen?"
"för att man är hög"
"ja... fast nej. när man tittar på någon som man såhär tycker om så blir de större"
"är det sant?"
"ja. jag lovar"

hans läppar möter mina.
biter efter hans piercing.
känner hur han ler. känner varm hud och lent hår mot fingertopparna.

sedan öppnar han långsamt ögonen.
vackervackraste jag någonsin sett.
han låser min blick.
pupiller som svarta hål.
han säger:
"dina pupiller är hur stora som helst"

Det regnar utanför.

Vi flyttar närmare. Och närmare.
Närmast.

Typ panna-mot-panna nära.

Andas. Tyst.
Han luktar sådär gott som bara pojkar med fräknar och världens finaste ögon kan göra.

"Jag tycker om dig"
"Jag tycker om dig också"

Ser att han inte ler. Bara andas.

"Hur mycket?"
"Hur säger man hur mycket? Mer än de där kakorna vi köpte men mindre än kent"
"Det låter bra"

Ännu lite närmare. Som om det vore möjligt.

Andas.

Panna mot panna näsa mot näsa min arm mot hans.
Sedan.
Läppar mot läppar.

Pirrar i mig som om jag aldrig varit med om något liknande.
Hjärtat fladdrar iväg.
(Det försvann)

Panna mot panna igen.
Andas.

"Sådär mycket"
Säger han. Och ler.

jag vill bara att det ska bli något som är rätt. om det ska bli något.

något som är rent. typ äkta.
typ ger en ny världsbild.

annars kan det lika gärna vara.

kan inte skriva här just nu. vet inte varför riktigt. känns inte rätt bara.
så himla synd för det finns så mycket jag vill säga till er. och den andra bloggen som jag hade så stora världsförändrande planer för.
jag återkommer.