att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 8)
och jag känner hur det svider&bränner i mig. kanske är det bara livslusten som självantänder.
för om jag blundar, en tusendel av en sekund, är jag tillbaka där.
det är mitten av juli och varmt så kläderna klibbar men ändå huttrar jag och vi sitter på gruset och jag lutar mig mot den röda tegelväggen.
han sa att han skulle ge mig en chans eller i alla fall tänka på saken. men jag vet att han redan hade bestämt sig.
och han säger orden: det funkar inte.
och jag kan inte ens gråta.
och tystnaden som uppstår försöker han fylla med ord om ingenting.
om sin mobil och låtarna han laddat ner. och han säger att den här är jättebra och så:
ba ba bapada bapapapa papada
och där sitter jag och förlorar honom.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 7)
den där gången, på den där spelningen, när vi inte kom överens, och det sved i hela mig, och jag såg honom i mosh piten framför scenen och tänkte att jag kan inte förlora honom,
på hur han kom fram till mig, svettig och håret rufsigt och lika fin som alltid, och hur han höll i mig och såg på mig och sa: förlåt, vi skiter i det där, och hur han kysste mig.
på hur jag inte visste.
att det var sista gången allt var riktigt bra.
och jag tänker på;
sista gången, vi stod där vi skulle skiljas åt, och seperationsångesten tog över hela mig, och jag kunde inte andas, och han sa: det är inte som att det är sista gången vi ses. ta det lugnt.
på hur han kysste mig.
för.
sista.
gången.
och jag kan inte ha det så
21:15, kafé 44
allting är perfektion.
från de bruna kängorna, omsorgsfullt knutna, till den ljuslockiga luggen, som faller mjukt över pannan.
- fingrarna över basen, hur jeansen är upprullade, hans fötter som rör sig i en spasmisk dans över några decimeter scengolv, hans nästan slutna ögon, hur musklerna i hans arm rör sig, hans långa, smala hals.
men kanske mest
hans blick ner i golvet och det lilla, lilla leendet, han ser så blyg ut, tittar aldrig ut från sig egen värld där det är han och basgången, som om han vore rädd för att lyfta blicken mot oss och se hur vi ser på honom
och
hur hans ljusgrå tröja blir transparent i ljuset bakom honom, så när han rör sig ser jag hans midja avteckna sig i skarp kontrast under det lösa tyget, och trots att hans axlar är breda så är han så smal, och strålkastaren faller på hans nyckelben som är de skarpaste nyckelben jag sett i hela mitt liv, nog finare än alla andra någonsin, och när han byter bas så hamnar tyget lite snett så nästan hela axeln blottas
och jag tänker:
han är det vackraste jag sett.
och jag får nästan svårt att andas, ett nästan fysiskt begär och:
jag skulle kunna skriva en bok om hur vacker han är.
att förstöra för sig själv är det enklaste i livet (part 6)
även om bänken är bortburen och alla kläder och vänner och skämt är utbytta och den lilla lappen med din kärlek som jag hittade i min plånbok för länge sedan är itusliten och spridd för vinden
älskling, när det är du
hur ska jag kunna låta bli?
du vet, dagarna går. och jag går.
men när det blir så mörkt och tyst runt halv fem, när natten är som svartast
och jag stannar.
det finns inget jag inte skulle göra för att ha dig där.
dagarna går. och jag går.
och andra läppar kan fylla mig. en stund.
men ingen kan någonsin bli du.
hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat hat ha
ge mig honom tillbaka.
snälla.
snälla.
snälla.
ge den biten av mig själv tillbaka.
snälla.
ge mig den natten tillbaka - hans grönbruna ögon och glimten i dem
ge mig illusionen tillbaka.
ge mig det där omätbara
tillbaka.
snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla
