vemod #4
tvärs över vägen står det en gammal man med rullator och granskar en motorcykel. han lutar sig fram, tar sig hela varvet runt den, stirrar fascinerat på varenda detalj och ser sig regelbundet omkring som om han letade efter något. länge, länge står han där, vi hinner få vår mat och nästan äta upp utan att han fortsätter längs vägen.
"han hoppas säkert att om han står där tillräckligt länge och ser tillräckligt intresserad ut så kommer ägaren att undra vad han håller på med och komma fram. han vill säkert bara ha någon att prata med."
han är min
"jag tror att jag är kär i dig"
"jag är kär i dig också"
"vill du bli min pojkvän?"
"ja. ja, det vill jag"
hans hjärtslag, så hårda mot revbenen, så envist starka. avslöjar nästan mer än hans ögon, fast bara nästan.
jag vågar inte känna efter om mitt fortfarande finns, men det måste det för blodet rusar i öronen.
och det gör ingenting att han sedan utbrister "det där var ju inte alls farligt" för jag har fortfarande huvudet mot hans hals och all hans värme i min säng.
dom små små orden är svåra ord
han ska strax gå, det vet jag.
så jag börjar samla ihop mitt mod. drar efter andan. väljer noga ut de exakta orden. slår in dem så fint jag kan. öppnar munnen för att prata.
men precis innan jag ska säga hans namn, så att han tittar ner på mig och ler och hans stora fina ögon ler också, så väller det där illamåendet upp i halsen. modet och orden och viljan rinner ner längst ner i magsäcken igen.
för många år av förluster har gjort mig feg så jag är tyst när han knäpper skjortan, när vi går nerför trappan, när han försvinner ut genom dörren. säger ingenting. säger absolut inte det som bränner i mig varje gång han kysser mig:
du, jag är nog kär i dig.
simon norrsveden
i fredags var jag på gröna lund och sa hejdå till the ark. inte mitt favoritband kanske men mycket sorgligt ändå, de är ett av de få banden som verkligen gör skillnad för folk. tänkte självklart: vad skulle jag göra om det var mina favoriter som la av. gråta tills inget fanns kvar.
orkar inte. vad är det med det här året, det blir bara värre, aldrig har så mycket hemskt hänt på samma gång. snart finns det inget mer kvar som kan falla sönder.
/\/\/\/\/\
vilken tur att jag inte skriver här för att få uppmärksamhet va, då skulle jag ha slutat för länge sedan. jag vet att ni läser, fina människor, men det är bara för att jag kollar på statistiken.
du trasslar till mina lakan men det är okej
försiktiga fingrar på min axel, "kom hit så att vi kan skeda igen" och han drar mig närmare. känner hans värme mot min rygg. hans hjärtslag mot min skuldra, de ekar i mig men jag känner mig inte alls tom. tror att han har sett det värsta av mig och trots det borrar han in näsan i mitt hårfäste. kanske är vi lika rädda för att förlora. kanske är det därför vi har en chans att klara det.
£
En vän till mig var på ett loppis en gång och köpte ett block som redan var fyllt med någon annans bläck. Märkligt, kan tyckas. Hon berättade för mig att ägaren till blocket hade hängt sig på skolgården. Teckningarna var mörka men vackra och jag undrade om det var vad ägaren hade velat. Att leva kvar i ett block. Att en främling vårdade den lilla biten själ i sitt eget rum. Att inte bli bortglömd utan genombläddrad.
brev från en vårdcentral
jag förväntade mig nästan att ångra mig i sista sekunden. storma ut ur väntrummet, och precis som turk i scrubs säga något i stil med "my mole is a part of my identity". kanske skulle jag bli sentimental och tänka tillbaka på alla stunder min leverfläck funnits där för mig, alla gånger jag frånvarande suttit och petat på den i brist på något bättre att göra. kanske skulle jag inse vad den betyder för mig.
men det gjorde jag inte, såklart, för det vore urlöjligt. speciellt med tanke på att det enda den betyder för mig är komplex. jag gick in, la mig på bristen och lät mig bli bedövad och täckte för ögonen med ena handen för att låtsas att allt var precis som vanligt och snart kände jag hur det liksom kittlades men ont gjorde det inte. trots att hon skar i mig och sydde i mig, jag kände den sträva tråden över magen. och sedan åkte jag hem, en leverfläck fattigare men tre små stygn rikare. hon sa att det skulle bli ett vackert ärr.
