en vecka senare
”man kan inte gå runt och känna efter hela tiden. om jag skulle gå runt och tänka:
gör det ont att andas? ja, jo, det gör det nog
är jag helt trasig inuti? jo men visst
är själen fortfarande borta? jo, den är nog det
då skulle jag gå under”
visst gör det ont att tänka på de lockiga barnen du en gång kanske skulle fått och på de sånger du aldrig sjöng och hur tomt det kommer att bli i skolkorridorerna när man aldrig ser dig skina upp och komma emot en med armarna utbredda och axlarna långt uppdragna och huvudet på sned. men det ondaste är att höra henne säga saker som han kommer aldrig le sådär igen och desperationen i gråten som följer. att se honom skaka och tomheten i hans blick när en ensam tår rinner över näsan.
återigen tänker jag det; det måste vara oändligt mycket lättare att dö än att lämnas kvar. kom tillbaka nu.
