fyll min mun med din
samtidigt så har jag inte känt mig så osäker på ett bra tag heller
jag hade väl glömt hur sårbar man blir av kärlek
glömt:
hur minsta lilla missförstånd känns när muren är borta
hur gamla sår alltidalltid rivs upp för på någon nivå är det samma sak. flicka träffar pojke flicka faller som en sten men det är alltid samma sår oavsett vems hand stenen ligger i
hur jäkla lätt det är att hamna i sängen med blicken mot väggen i flera timmar när man valt att skära upp sig och vika av sin hud för att någon äntligen ska få komma ända in igen bara för att få ett svar som inte var det man tänkte sig
men det är väl som en vis vän jag har alltid säger -
hate the game don't hate the player
sånt man aldrig kan förvänta sig
man har ju sina förväntningar på kärleken.
liksom. i vilken förpackning den ska komma.
ni vet hur det är med mig. lång lugg smal som en pinne pop-pojke samma musiksmak. ungefär.
men man vet väl aldrig riktigt.
den var inte sån riktigt. inte alls, faktiskt.
men det är väl något med honom i alla fall.
konversation på södra station sextonde februari tvåtusentio
"jo, det gör hon. men det är bara för att hon inte sett dig röka än"
"när jag får min lägenhet så ska jag bjuda dina föräldrar på middag"
"ja, kan du inte göra det?"
"njaaaaa"
"de skulle älska dig"
"då kanske jag bara blir tillsammans med din morsa istället"
(tystnad)
"så vi är det?"
"vadå?"
"tillsammans?"
"vad tycker du?"
"beror på vad du tycker"
"det är vi väl... eller?"
"jo. okej. bra. det tycker jag med"
"då säger vi det"
"okej"
det är nästan inte alla hjärtans dag längre men det är lika bra för det är inte ens en riktig högtid
och jag vet inte om det beror på att det är så nytt alltihopa
(känns som om jag sovit ut för första gången på över ett år)
men det känns liksom inte
som att blöda ihjäl
lika tryggt som att våren kommer efter vintern
eller skört och bräckligt som ingenting annat
utan det känns mer som
att vara kär i livet fast i honom. liksom.
och mitt liv i stort känns såhär
och hans mun gör gåshud på min rygg
han gräver bort alla tvivelfrön.
alla tankar skit också det här går åt helvete.
tar han bort.
hans röst i telefonen en timme eller två kanske.
skrattet. jag vet precis hur hans ögon kisar när han låter så.
gotländskan. som smyger fram ibland. i en del ord. i slutet av meningarna.
han gör mig sprängfylld av ord som jag inte vet var jag ska göra av
tänker på lägenheten. tvårum i björkhagen.
jag ska höra honom skratta överallt där.
sova många nätter där. med honom.
vill jag. i alla fall. hoppas går ju.
sånt som är ofattbart
nio fem noll noll noll noll noll noll.
95 000 000.
människor föds det varje år.
känn det. känn hur det hisnar i hela kroppen. svindel framför ögonen
nästan gåshud. som en ilning utmed benen.
nittiofem miljoner människor.
känner du?
tänk det.
hur många hjärtan. tänk dig hjärtslagen. tänk dig alla biljoners triljoners hjärtslag.
tänk hur de slår i dig och hur de känns i en bröstkorg under dina fingrar.
tänk nittiofem miljoner.
tänk alla tragedier. som får plats i nittiofem miljoner.
nej, tänk inte det. tänk:
alla skratten. alla skratten i nittiofem miljoner liv.
tänk hur de ekar i hjärtslagen.
lycka bara tror jag
och det enda jag tänker är att hur vet jag att det här inte bara är ännu ett känslofördriv? att jag faktiskt liksom känner något?
svaret är enklare än något får vara tror jag;
jag skiter fullkomligt i det där att bre ut sig
liksom enochtjugosängen
varför skulle jag någonsin välja den framför trängsel med honom?
ett januari-inlägg egentligen som känns väldigt långt borta nu
det är något med honom
han passar så jävla bra i lila
när jag gick hem var himlen samma nyans.
som hans skjortrygg när han gick förbi mig i korridoren.
undrade vad det betyder. ingenting alls troligtvis.
paradoxal stämbandsrörlighet
jag tror att klarafjorton (kär/lycklig/hoppfull) hade skakat på huvudet åt alltsammans.
något form av tack som är lite meningslöst för han kommer aldrig se det
i chris grönstedt har jag fått en vän jag inte vet vad jag skulle göra utan.
det finns få som ser på mig så lätt när något är fel. som lyssnar på samma sätt. som vänder sig till mig precis som jag vänder mig till honom.
vår relation är inte särskilt stabil utan följer en ganska jämn bergochdalbana. intensiv kontakt, sedan mindre och mindre, tala ut-samtal på msn om varför saker är så konstiga mellan oss och tillbaka till intensiv kontakt.
men jag vet. och han med. att oavsett var i bergochdalbanan vi befinner oss. så kommer han kutande om jag skulle be honom.
och därför älskar jag honom. för att det är allt jag kan be om.
"jag vill kunna vissla som en morfar"
Träffade den härliga busschauffören idag. Han som alltid ser passagerarna i ögonen och hälsar godmorgon och ger guldstjärnor till de som hjälper barnvagnar.
Bussen var försenad. Tio minuter. Vi var frusna. Och sura.
Ville knappt le i förbifarten när han önskade mig godmiddag. Han kan väl fan komma i tid i alla fall.
Han missade nästan min hållplats.
Tyckte jag anade något påtvingat i hans hälsning.
Hoppas bara:
att hela världens cynism inte kommer åt honom.
att ilskan han får ta på grund av vädergudarnas påhitt inte får grepp om honom.
Att han klarar sig igenom vintern.
