klara

läppar värda att älta skrev jag i min dagbok och nu är han mer än så

och det enda jag tänker är att hur vet jag att det här inte bara är ännu ett känslofördriv? att jag faktiskt liksom känner något?

svaret är enklare än något får vara tror jag;
jag skiter fullkomligt i det där att bre ut sig

liksom enochtjugosängen
varför skulle jag någonsin välja den framför trängsel med honom?