det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Det är en märklig känsla att göra världen mindre. Att lägga mil efter mil under kroppen, att åka buss hela natten och vakna på ännu ett nytt ställe att utforska och lägga till på listan över städer man känner. Kicken i att bryta upp om och om igen, att ständigt börja om, att gång på gång packa ner hela livet i en 40 liters-ryggsäck. Det är berusande, beroendeframkallande, det drar i mig av upptäckslusta. Jag tänker mig ett liv som vagabond, att inte sätta mig på planet hem, att inte börja plugga, att se alla platser jag hinner när min kropp fortfarande skriker efter det.
Och jag som alltid har varit köttet är svagt, som hjälplöst följt med varenda känslovåg, som burit ett brustet hjärta som en medalj, har plötsligt utvecklat reptilhud. Inget rör mig i ryggen. Allt som är mitt liv hemma ser jag i en snökula, jag skakar om och skakar om tills perspektiven hamnar på plats.
Jag tänker på oss här, på vad du skulle säga om allting jag ser, på hotellrummen som skulle vara våra tillfälliga hem, på hur du fortfarande hade vägrat att hålla min hand. Sen slutar jag med det.
Kommentarer
Trackback
