klara

Jag vet allt det där om att inte ropa hej för tidigt och inte köpa skinnet innan björnen är skjuten och att den som hoppas på för mycket mister oftast hela stycket.
Och jag vet att det alltid finns en bugg, ingenting är felfritt, perfektion är bara illusion.
Ändå:
Djupet i de bruna ögonen. Lukten av hans kind. Värmen från hans hals. Händerna om min midja. Hur han blåser brunlockig lugg ur ögonen. Hur han låter precis innan han skrattar.

Vi klättrar upp i trädet mitt på ängen, hans långa ben tar honom överallt, jag försöker följa efter. Till slut sitter vi på en tjock gren och våra knän nuddar varandra och han lutar mig mot mig och han kysser mig eller så kysser jag honom, det är svårt att veta, och jag sticker händerna under hans halsduk och han håller stadigt tag om min rygg och han luktar så gott så att det nästan svartnar och jag är tillräckligt nära för att känna hans hjärtslag mot mitt bröst, som om han hade ett rastlöst litet djur där inne.

Och i den sekunden, när vi sitter flera meter över marken och är på väg längre bort än så, när jag inte längre fryser för det finns så mycket annat som är viktigare att känna just då, så tänker jag:
Det kanske finns något där ändå.