klara

Jag står utanför min gamla korridor och har precis sett klottret som fortfarande står i mitt förra skåp. Ser mot högstadiehuset tvärs över skolgården där jag spelade kula och såg blixten slå ner en gång. När jag gick i sjunde klass gick den snyggaste kille jag någonsin sett där inne. Han hade långt svart hår och det närmaste jag kom honom var när vi hade samma elevens val och han satt och brände håret på sina armar på lektionen. Jag ser honom på stationen ibland. Han har kort hår och proper stil nu men det bränner ändå alltid till.

Sedan går jag vägen ner till bussen igen. Samma väg som jag gick två gånger om dagen, fem dagar i veckan, i nio år. Jag skulle nog kunna gå den i sömnen.
Istället för att gå ner till bänken vid busshållsplatsen som man lärde sig att sitta på ryggstödet på, för på bänken loskade alltid de äldre, svänger jag uppför trappan jag egentligen hatar. Förrådet har samma färg, muren och asfalten ser likadana ut, och när jag sätter mig där jag satt den dagen för två år sedan mår jag nästan illa för att det känns exakt likadant. Sedan inser jag att allting har förändrats, reser mig upp och går. Jag ska inte tillbaks dit igen.

Det är bara några hundra meter mellan stället där jag blev dumpad av min första kärlek och platsen där jag först träffade min andra. Varenda centimeter asfalt här är dold bakom minnen. Jag passerar gula villan, där jag suttit så mycket i sofforna, hängt så mycket på spelningar, haft så många märkliga konversationer. Det är en ny generation på väg in. De sitter i våra soffor, umgås med våra ledare och åker på vårt läger.

Jag tänker att om ungefär ett år har jag gått ut min andra skola här. Då är vi för gamla för fritidsgården. Inget av det jag älskar här kommer att vara mitt längre. Jag går samma gator som alltid men de blir bara mindre och mindre, passerar samma hus där det bor folk jag känner och sådana jag kände en gång i tiden och sådana jag bara känner igen.
Här kysste jag min första pojke, här hade jag min första fylla, på de här gatorna har jag gråtit och skrattat och hatat, hatat, hatat, men tiden rinner ut.

Trångsund - jag älskar dig och jag hatar dig och jag måste härifrån snart, jag ska härifrån snart. Men jag kommer aldrig få dig ur blodet.