klara

Jag har velat kalla mig en halv tvåsamhet och jag har tillbringat alldeles för många dagar (kanske trehundratjugosex någonting) med att låtsas att jag trivs med mig själv.
När sanningen är:
 att jag ekade alldeles för mycket då.

Nu lägger jag mig i min enochtjugo-säng på kvällarna och det händer väl att jag önskar att jag inte fick sådär mycket plats. Jag vill väl ibland att någon ska ta täcket ifrån mig, sparka mig i sömnen, kanske snarka högt bredvid.
Men sanningen är:
 att jag gillar att bre ut mig.