klara

Det börjar bli svårt att leva i förnekelse.
Känns inte som om jag lever alls.
Känns inte som om någonting är på riktigt.

Det fungerar helt enkelt inte.
Inte som jag vill.

För jag påminns hela tiden;
Råkar bläddra förbi en bild,
Hör den där låten,
En textrad,
En plats,
Ni vet hur det är.

Och då försöker jag förneka och tänka på vädret istället.

Men han finns ju kvar
Han finns ju alltid kvar

OCH JAG SAKNAR HONOM
OCH JAG VILL PRATA MED HONOM
OCH JAG VILL HA HONOM TILLBAKA
BARA
FÖR
FEM
MINUTER 

Men det går inte