klara

jag åker direkt till centralen efter jobbet och åker baklänges i fem timmar och kliver av i min favoritstad. bor ensam i fasters lägenhet med tre meter i tak och balkong mitt i den sakta pulserande stan. det är en annan sorts hjärtslag än stockholm. långsammare vilopuls. jag går överallt, längs spårvagnsrälsarnas kapillärer, förbi alla gator och skyltar som jag känner lika väl som mina egna gator genom sångerna jag växt upp till. andra långgatan stigbergsliden magasinsgatan kungsladugårdsgatan bussar till västra frölunda ever since I've been eight or nine I've been standing on the shoreline känn ingen sorg för mig lilla london. det kommer aldrig bli mitt men dessa gator gör mig lugn, de känns bekanta trots att vi bara ses små korta stunder då och då.

 

sedan släpar jag en alldeles för tung ryggsäck ut till sigtuna. det är hultsfredsfestivalen i stoxa och jag faller in i festivalrytmen så fort jag fått bandet på handleden. känner mig knappt smutsig känner mig knappt äcklig känner mig knappt frusen. vi har presenning över vårt hundrafemtiokronorstält så där inne är det torrt varmt tryggt och jag kallar det för hem första kvällen. det är alltid någon i campet, vi äter frukost tillsammans dricker vin tillsammans och undrar var fan bongen är tillsammans. dansar sjunger gråter framför olika scener dagarna i ända. när det är dags att åka hem känner jag mig inte klar, jag skulle kunna stanna en vecka till.

 

jag och min familj åker hemifrån innan sju med varsin rullväska och kliver på ett plan och landar i ett grått london som bara spricker upp ett par gånger men vad gör väl det. bor i en lägenhet med vita väggar och heltäckningsmattor och gör fantastiska saker hela dagarna. äter lyxmat, åker tåg långt utanför stan för att se ett av mina favoritband, åker och träffar en kompis som bor i hackney. det är som att öppna en liten lucka till ett annat liv där man klarar sig själv med sina nyfunna vänner som familj och besöker varandras jobb för rabatter och tjänar för lite och bor för dyrt men alltid har råd med öl. sedan sitter jag ensam på nattbussens övervåning och ser ut genom fönstret och undrar om jag smälter in och tänker att fan det här skulle jag kunna göra. den här stan är inte mitt livs kärlek men vi skulle kunna vara ihop ett tag.

 

men det är när jag är i leavesden på harry potter studios och vandrar in över diagongränds kullersten som jag verkligen känner mig hemma. det är som att jag går sönder och faller ihop igen varenda sekund. en fysisk känsla av hem jag aldrig upplevt förut. något landar i mig, något som fan aldrig varit stilla förut. min kropp skriker STANNA HÄR FÖR ALLTID och det är så bitterljuvt men jag vet ju att jag inte kan och jag vet att det inte finns på riktigt utan att det är en kuliss i en filmstudio men det är så nära jag kommer.