klara

det har gått två år och du är den starkaste jag vet, du har vuxit flera meter. jag vet exakt hur jag ska trösta dig, du älskar när jag pussar dig på kinden och hur jag kan hålla käften och bara lyssna men nu håller du om mig oftare än vad jag håller om dig. det har gått två år och du kanske tror att det är jag som spelat störst roll för dig men det finns ingen som kan vagga mig lugn som du kan. du är min voice of reason, du griper tag i mina handleder när jag snurrar för fort.

 

det har gått två år och jag minns fortfarande det exakta ögonblicket när jag visste att du inte var vem som helst för mig utan att jag gillade dig, liksom, gillade dig, och vår historia är inte som andras för den började i ett jävla svart hål av sorg, den började på riktigt när jag såg ditt nerböjda huvud och din skakande kropp i en kyrkbänk. och jag kysste dig så mjukt jag kunde och nu kysser jag dig så hårt jag kan så att du kanske kan förstå hur min kropp skälver på grund av dig. vi håller sällan samma takt men vi ser saker hos varandra som ingen annan kan läsa av.

 

det har gått två år och du är fortfarande arton, kommer alltid vara arton. vi växer ifrån dig och sedan studenten är det svårare att tänka på dig. mellan skolans väggar var du alltid närvarande, din röst ekade fortfarande i matsalen, dina steg följde efter en i korridoren. det är svårare att höra din röst, att känna ditt hår under fingrarna. ändå är du i periferin av mitt medvetande konstant. bara en närvaro som säger var tacksam, var försiktig, ta hand om dig, ta hand om dem. jag ska. jag försöker. vi ses snart.