klara

hans skratt genom mikrofonen, på något sätt över alla 436100 meter som skiljer oss åt, tills den landar framför mig mellan de gula väggarna. för 120 timmar sedan satt han lutad mot väggen bakom mig. nu är han bara en röst i högtalarna igen.

och han ska gå, men först ska han säga något fint eftersom att han skämtade om mitt namn igen.
han säger men det är ganska svårt, för det finns så mycket fint med dig

(men herregud kan du bara skjuta mig istället det hade kanske varit lite enklare)

han säger vet du vad klara? du är väldigt bra på att kyssas

det bränner till i magen och i halsen för jag kan inte fatta att det är han som säger så, att han säger så till mig, att han faktiskt säger så samtidigt som helvete. helvete helvete helvete. att något ska vara enkelt är tydligen för mycket begärt.