/nörderier/
Med anledning av min insortering i Ravenclaw på Pottermore:
Det tog lång tid innan jag kände mig hemma i något elevhem. Trots mina många år som Harry Potter-nörd var det först förra året som jag valde Hufflepuff och började känna mig hemma där som jag aldrig känt mig hemma i något annat. Jag tror helt ärligt att min identifiering som en av dem har gjort mig till en bättre människa: jag anstränger mig mer för att vara rättvis, rak och ärlig. Jag värderar vänskap, lojalitet och acceptans högre.
Samtidigt har jag haft det där i bakhuvudet - hur andra alltid har placerat mig i Ravenclaw. Jag har försökt ignorera det med motiveringen att de inte är nördar som vi, de har inte djupanalyserat alla elevhem och vad de står för, de tror bara massor för att jag är bra i skolan och gillar att läsa, men hur mycket säger det om mig egentligen?
Det är bara precis samma saker som alla alltid har sett hos mig. I Hufflepuff kände jag att jag kunde värdera andra sidor av mig själv, sidor som sällan blir uppmärksammade för alla ser bara betygen och i och med det kunde de sidorna komma fram mer.
Jag är inte helt och hållet missnöjd med min placering, men jag är inte precis nöjd heller. Jag kan nog acceptera det men innerst inne känner jag mig som en Hufflepuff. Så Ravenpuff kanske? Eller Huffleclaw?
/Nörderier över/
vemod #3
när man tycker så mycket om någon att man får ont i hela kroppen och nästan vill gråta bara man tänker på det just för att det känns så mycket.
pendel till älvsjö 18:05
det är någonting med dig; jag inser det mer och mer. någonting förbi kläder och musiksmak och skämten vi har. jag vet inte riktigt vad men det spelar ingen större roll, för just nu åker vi baklänges båda två och jag kan nog inte riktigt sluta le och varje gång jag ser dig le tillbaka så hisnar det i magen, verkligen hisnar, och det enda som gnager i mig är att jag vet hur jag kommer förstöra det.
från en kyrka
jag har aldrig varit på en begravning förut. så fruktansvärt orättvist att du skulle behöva bli den första.
det har aldrig känts lika verkligt eller lika overkligt som när jag la rosorna på din kista och rörde vid träet med mina fingrar och visste att du låg någonstans där under, fast ändå inte riktigt du, och jag stoppade med ett brev tillsammans med blommorna, lova att du läser det för det är viktigt, och jag gör mitt bästa för att ta hand om dem som du älskade mest, och jag hoppas att du är lycklig.
/osäkerheten
jag vet inte, vet inte, vet inte. han: jag kanske gillar dig är det okej? och jag vet inte, vet verkligen inte. vet bara att jag gillar hur han ibland när vi kysser varandra vilar handen långt ner på min rygg och jag gillar när han pressar mig sådär intensivt mot mig. det är minuterna innan mitt sista tåg går och han smakar passiv rökning och jag vet att han vill att jag ska stanna men jag. vet. inte.
en sorts tröst
till dig, simon. hoppas du har det bra.
%
jag vet inte, det känns bara som att världen snurrar och jag står still och ju mer den snurrar och ju mer saker förändras desto mer fastfryst står jag
jag måste döda det som kliar under huden
de ständiga problemen med att andas. den konstanta tyngden som pressar mot revbenen. en kvävande, skavande ängslan som förlamar tusentals nervceller och gör tomheten överväldigande. som gör att man suktar efter fysisk smärta för att bedöva det molande ingentinget.
det är en ångest som är som en gammal men noggrant hatad vän. vi känner varande så bra. det är en ångest som konstant täcker för solen och lägger sig som en fotboja runt ankeln. den kommer på ständiga återbesök, följer mig som en mardröm.
och jag kan inte bli tillräckligt full, kan inte röka tillräckligt många cigaretter, kan inte äta tillräckligt lite, kan inte sova tillräckligt mycket, kan inte gråta tillräckligt intensivt, kan inte bita tillräckligt hårt i handen.
