klara

Jag sitter i biblioteket och läser på inför fördjupningsarbetet i Samhälle B, det är om genus och uppfostran och förskolor, när tre killkompisar kommer in med sina mattereparationer. De sätter sig och börjar prata, de behöver inte ens fråga mig utan jag vet precis vad de vill. Jag lägger ner min bok och börjar göra deras uppgifter så att de kan skriva av dem och få G. Tänker vilken god gärning jag gör. Han bredvid mig säger något riktigt korkat, jag svarar något spydigt tillbaka på skoj. Genast börjar de: ”usch vad det är äckligt med aggressiva tjejer, jag blir så jävla rädd, helt sjukt vidrigt, det är bra att du inte är sån på riktigt, Klara.”
Till slut reser de sig upp för att gå, de tar mina anteckningar, säger ”det går ju inte att se vad du har skrivit, haha” och stänger dörren.

MAN SÄGER TACK FÖR I HELVETE och böckerna bredvid mig bränner hål i bordet och jag hatar hur de förväntar sig att jag ska vara, hur jag förväntar mig att jag ska vara, hur svårt det är att förändra, hur jag vet att tjejer från början lär sig att vara snälla och lydiga och hjälpa grabbarna, tänker på alla gånger man satte en tjej bredvid en bråkig kille i lågstadiet, hur killar lär sig att peka och grymta och få vad de vill av alla snälla tjejer, hur det är självklart för dem att ta precis all plats de vill medan tjejerna anstränger sig för att få plats i hörnet som blir kvar.