klara

jag hade glömt hur det kändes.
men igår var jag tillbaka där igen. igår var det 2009 igen. och det river och sliter fortfarande i min bröstkorg.
på scenen stod den finaste och någon annanstans var pojken och det enda jag kunde göra var att slänga av mig väskan och ramla ut i snön. hade nog sprungit tills jag kräkts om inte någon hade kommit efter mig.

sedan in på toaletten, böla klart, klunka nödsituations-vodkan, torka bort sminket och sätta på sig leendet. och ut i publiken igen. i väl valda stunder luta sig mot en fin axel.
välkommen till mitt tragiska liv.

jag ville bara ta en riktigt svinlång promenad och döda fler hjärnceller och kanske ligga i en snödriva men blev följd hela vägen hem. tur det. annars vet jag inte vad jag hade kunnat göra.

det här var mitt 2009. och låt det inte vara såhär nu också. jag tror inte att jag klarar det igen.
men jag känner rivet. jag känner igen impulserna. kanske är det raka vägen ner som gäller.