en pojke jag stirrat sönder i flera år.
när han sätter sig bredvid mig på bussen ser jag smutsen på hans händer och när han går precis framför mig nästan hela vägen hem så ser jag hur bredaxlad han blivit och hur hans läppar omsluter ciggen och läderbandet på hans klocka och hur allvarlig hans blick är och virveln i håret.
och precis innan jag svänger och han fortsätter kastar jag en sista blick bakåt och det gör han också och våra ögon möts och krockar men sedan är det över och jag går hem och han går hem.
det är så nära jag kommer.
det får räcka.
just nu klarar jag nog inte av mer pojknackar och midnattshångel och hålla handen.
den här var ju helt underbar och fantastisk
jag vet inte vad som hänt, men jag tror fortfarande att det i slutändan någonstans är värt det, speciellt när det känns som att det verkligen inte är det, det är ju då man hade något sjukt ovärt att förlora.
Gud vad fint. Herregud.
Eller, kanske inte fint. Men fint på ett sorgligt sätt om du förstår?
Du skriver fint du :)
